Friande domar ändrar inte Npof:s syn på förfalskning

Det var kring årsskiftet som Kammarrätten i Stockholm friade tre forskare i två olika fall där Npof fällt dem för fabricering och förfalskning. Före sommaren vann domarna laga kraft när Högsta förvaltningsdomstolen inte tog upp Npofs överklaganden.

I det ena fallet, rörande två forskare vid Lunds universitet, menade Npof att det var fråga om förfalskning för att ett flertal bilder och figurer i fyra artiklar inte visade vad de påståddes visa, och att det i en artikel även förekom fabricering av data.

I det andra fallet menade Npof att en forskare vid Kungliga Tekniska högskolan gjort sig skyldig till förfalskning genom att utelämna data och resultat i en ansökan om ett vetenskapligt pris, och därmed överdrivit prestandan hos den teknik priset gällde.

Det nya systemet för att hantera forskningsfusk – där Npof i stället för lärosätena själva ska hantera de allvarligaste ärendena – har bara funnits i fem år. Tolkningarna av lagarna och reglerna är inte alltid samstämmiga mellan olika instanser och inom forskningsvärlden.

När kammarrätten friade forskarna i de aktuella fallen kände sig expertgruppen för etikfrågor inom Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF, styrkt i sin tolkning av hur förfalskning och dess allvarlighetsgrad bör bedömas, vilket Dagens medicin var först med att rapportera om.

SUHF menar att vissa typer av felaktigheter som Npof räknar som förfalskning – till exempel att fel bild förekommer i en artikel – inte som huvudregel bör räknas som allvarliga avvikelser från god forskningssed. Bland annat tycker SUHF att det även bör vägas in i bedömningen vilka konsekvenser felaktigheten får för forskningsresultaten.
– Det är ju svårt att se att sådana felaktigheter per automatik skulle vara allvarliga, även när de smugit sig in av misstag och varken leder till falska eller förvrängda forskningsresultat, eller att forskningens tillförlitlighet allvarligt kan ifrågasättas på annat sätt, säger Jonas Åkerman som är sekreterare i SUHF:s expertgrupp och samordnare för forskningsetik vid Stockholms universitet.

– Poängen med den formuleringen i förarbetena till lagen är nog snarare att förfalskning, så som begreppet normalt används, implicerar konsekvenser av detta slag och därför i princip alltid bör betraktas som en allvarlig avvikelse. Men Npof tillämpar ju även begreppet på felaktigheter som inte har dessa konsekvenser.

Npof håller med om att bedömningar alltid ska ske från fall till fall. Däremot håller Npof fast vid att huvudregeln är att förfalskning är en allvarlig avvikelse, oavsett dess konsekvenser eller om det skett av grov oaktsamhet. Prövningen sker stegvis och om alla steg är uppfyllda konstaterar nämnden att forskaren varit oredlig i sin forskning.

Npofs ordförande, Svante O Johansson, framhåller att det är domar från Högsta förvaltningsdomstolen som är prejudikat, inte kammarrättsdomar.
– Vi har givetvis tittat på vad dessa två kammarrättsdomar säger, men det är bara två domar av ett antal domar. Vi tittar på den samlade rättspraxisen. Andra domstolar, också efter kammarrättsdomarna, har sagt tvärt emot dem och att det inte finns något stöd i förarbetena för att man vid bedömningen, till exempel av om fabricering förekommit, ska beakta vilka effekter den fått.

Enligt Npofs senaste årsrapport överklagades 39 av nämndens beslut 2020–2024. Tolv av dessa tog förvaltningsrätten upp. Den gjorde då en annan bedömning än Npof i två fall, delvis en annan bedömning i ytterligare två fall, och samma bedömning i åtta av fallen. I de två aktuella ärendena ändrade sedan kammarrätten förvaltningsrättens fällande domar. 

Svante O Johansson är justitieråd i Högsta domstolen och tidigare professor. Hans ersättare i Npof likaså. Övriga tio Npof-ledamöter är verksamma professorer och docenter inom olika discipliner och från olika lärosäten, med stark förankring i forskarsamhället både nationellt och internationellt.

Även SUHF:s etikgrupp är starkt förankrad i forskarsamhället – såväl i dess praktik som i dess regler och etiska diskussioner. Jonas Åkerman författade till exempel Vetenskapsrådets vägledning God forskningssed förra året. Ändå kan Npof och SUHF komma fram till olika bedömningar.
– ”Forskarsamhället” ju inte en enhet där det råder total konsensus. Det kan finnas lite olika uppfattningar och det kan skilja sig mellan olika discipliner, ibland ganska mycket, säger Jonas Åkerman.

– Man kan heller inte klämma in hela forskarsamhället i en nämnd eller expertgrupp. Det är alltid en fråga om representativitet, och man ska vara lite ödmjuk inför att det kan vara svårt att täcka in precis allt.

För att nå mer samsyn tror Jonas Åkerman att det bästa är att fortsätta att ha en konstruktiv dialog om centrala begrepp och dess tolkningar. Hur en sådan dialog skulle se ut med domstolarna som saknar forskningsexpertis, vet han däremot inte.

Det är tydligt att det finns ett strukturellt glapp mellan domstolarna och Npof. I försöket till överprövning av en av kammarrättsdomarna menade Npof att den friande domen delvis byggde på rena felaktigheter på grund av avsaknaden av kunskap om forskarvärlden.
– Som jag ser det är Npof mer knuten åt forskarhållet än åt domstolshållet, säger Svante O Johansson.

Kammarrätten menade å sin sida att Npof inte hade varit tydlig nog i bevisföringen som ledde till en fällning. Npofs utredningar sker i huvudsak genom att forskare inom samma fält som den misstänka ger ett sakkunnigutlåtande om anklagelserna. Sedan gör nämnden sin forskningsmässiga och juridiska bedömning och redogör för detta i sitt beslut.
– I vissa fall har vi kanske varit lite för dåliga på att förklara för domstolarna vad som är det ena och vad som är det andra. I domstolarna sitter bara jurister. De har inte samma forskarförståelse. Men vi måste ju föra bevisningen på det sätt som domstolarna säger, så det är ett problem som givetvis ligger på oss. Däremot är vi är ju ingen åklagarmyndighet och samlar inte in bevisning på samma sätt – sakkunskapen finns i regel bland nämndens ledamöter, säger Svante O Johansson.

Jonas Åkerman tycker att det är bra med ett system där oredlighet i forskning bedöms av forskare och inte bara jurister.
– Idealet är att man har en stark forskarförankring i processen, men att det också finns juridisk kompetens för rättssäkerhetens skull, säger han.