Anna Jälknäs menar att jag i krönikan ”Höj antagningskraven till högskolan” blandar äpplen och päron. Det kan förefalla så eftersom jag, för att göra min poäng tydlig, sammanför olika kategorier av den spretiga gruppen högskolestudenter som har högst olika skolunderbyggnad, förkunskaper och studieteknik.
I det sammanhanget tar jag upp att kraven på pedagogiskt stöd ökat kraftigt. Som jag ser det beror detta på att andelen studenter som har rätt till pedagogiskt stöd ökat på högskolan vilket i sig rimligen är ett exempel på att många studentgrupper blivit mer heterogena. Det innebär inte att jag är omedveten om att pedagogiskt stöd är till för att kompensera för funktionsnedsättning och/eller bristande tillgänglighet.
Och att jag skulle vara negativt inställd till arbete med generellt inkluderande högskolepedagogik är en missuppfattning. Tvärtom anser jag att akademin bör bli mycket bättre på att möta studenter med olika förutsättningar genom mer inkluderande pedagogik.
Men min huvudpoäng med krönikan är en annan: Med alltmer heterogena studentgrupper och alltmer urholkade resurser riskerar högskolans och universitetslärarnas utbildningsuppdrag att bli alltmer svårbemästrat.
Mitt förslag, som innebär höjda antagningskrav kombinerat med ett generellt basår, har som avsikt att försöka minska nivåskillnaderna i studentgrupper. Förslaget syftar till att underlätta för fler studenter att framgångsrikt fullfölja sina studier och att göra det lättare för både lärosäten och universitetslärare att genomföra utbildningar med hög kvalitet.
Per-Olof Eliasson
Frilansjournalist och nyhetskrönikör på Universitetsläraren
