Marinbiologen Ellen Schagerström får anstränga sig för att kränga av dykdräkten. Iskallt östersjövatten droppar ned för hennes kind. Sedan några månader leder hon projektet ReCod som drivs av stiftelsen Baltic Waters. Målet är att hjälpa det hårt pressade torskbeståndet i Östersjön att återhämta sig.
– Jag tycker det finns hopp. Vi vet att folket, väljarna, vill skydda torsken. Nu behövs bara politiker som vågar fatta besluten som krävs, säger Ellen Schagerström.
Ett fiskeförbud finns redan, men syrefattigt vatten och låga salthalter hämmar återväxten. Ett nytt laboratorium utanför Nyköping ska ändra på det. Där bygger man ett system där östersjövatten cirkulerar och saltas upp för att ge torsken bättre förutsättningar.
– Vi vill att torsken ska må så bra den kan, leka naturligt och producera mycket ägg, säger Ellen Schagerström.
Avelstorskarna fångas in i Östersjön, får återhämta sig i anläggningen och efter fortplantning släpps de tillbaka – piggare än innan.
– Som efter ett spa, skämtar Ellen.
Men utmaningarna är många. Få av ynglen som sätts ut tros överleva.
– Per tusen släppta torskar blir vi jättenöjda om tio klarar sig. Det finns så mycket vi inte vet om deras tidiga liv.
Torsken är Östersjöns viktigaste rovfisk. När den försvinner tar den lilla fisken spigg över.
– Den äter inte bara torskyngel, utan håller också ner andra arter som abborre, gädda, sill och gös. Får vi tillbaka torsken äter den spiggen. Det gynnar hela ekosystemet.
Torskodling är dyrt och varje dag i labbet kostar. Ellen Schagerström utvecklar en metod för att ta fiskarna från larvstadiet till ungefär två centimeters längd. Den storleken är avgörande – precis lite större än bredden på spiggens gap. Då är de små torskarna äntligen för stora för att slukas, åtminstone av spiggen. Därmed inte sagt att risken är över, väl ute väntar andra glupska fiender som skarv och inte minst den tuffa miljön i Östersjön.
– Stiftelsens uppfödning är ett demonstrationsprojekt, för att visa att det går att föda upp och släppa ut torsk. Vi kan göra stödutsättningar, men det är inte det som får utvecklingen att vända. Östersjön måste ges chans att återhämta sig. När det sker kan vi skynda på processen, förklarar hon.
Karriären i korthet
Ellen Schagerström är projektledare på stiftelsen Baltic Waters, där hon leder ett demonstrationsprojekt för att rädda östersjötorsken. Hon doktorerade i växtekologi vid Stockholms universitet, där hon undersökte den omtvistade östersjöalgen smaltång.
Efter disputationen stannade hon kvar på institutionen för ekologi, miljö och botanik och arbetade med miljöövervakning. Hon fortsatte sedan som postdoktor vid Göteborgs universitet, där hon studerade den röda signalsjögurkan och dess potentiella roll inom vattenbruk.
Ett pågående, mångårigt extraknäck som frilansande reseledare har bland annat tagit henne till Madagaskar.
Ellen Schagerström har ett ovanligt starkt folkbildningspatos och försöker hitta nya sätt att berätta om sin forskning. Att alla inte lyssnar på forskarna ser hon inte som något mysterium – inte när forskningen förmedlas på ett tråkigt och otillgängligt vis. På långrandiga konferenser har det hänt att hon, som själv är forskare, plockat fram mobilen och börjat spela för att fördriva tiden.
Ellen kallar sig tånginfluencer och driver Tångbloggen och Algpodden som når en bred publik, allt från förskoleklasser till anställda på länsstyrelser och kommuner. Där vill hon förmedla algkunskap.
– Bloggen riktar sig till allmänheten. Podden, som är inne på säsong fyra, är på en svår nördnivå. Vi rekommenderar den för folk med sömnbesvär, säger Ellen som driver podden tillsammans med en tidigare kollega, Angela Wulff, professor i marinekologi vid Göteborgs universitet.
Ellen Schagerström minns särskilt en britt på Sverigesemester som ställde en algfråga till Tångbloggen. Det ledde till en lång mejlväxling om olika vattenväxter. ”Den bästa semestern jag haft”, skrev han när han kom hem, köpte en algbok och begav sig till den engelska kusten för att lära sig allt om alger.
– Det var så häftigt att ta någon från noll kunskap till ett glödande intresse, säger Ellen Schagerström med ett leende.
Jobbet på Baltic Waters fick hon efter att ha stått på scen. Hon framförde ett egenskrivet standup om havsfrågor, bland annat på Norra Brunn i Stockholm. Stiftelsen var finansiär. Tanken var att nå ut med svåra miljöfrågor på ett nytt sätt, att så ett litet frö av medvetenhet som sedan kan växa.
– Det vi skrattar mest åt är egentligen det som skrämmer. Får man skratta, orkar man lyssna. Det blir en bra känsla i kroppen i stället för obehag, säger hon.
Improvisationsteaterstudier vid Goldsmiths universitet i London under tiden som ung au pair gav henne verktygen, tillsammans med en snabbkurs i standup. Det må vara skratt, men Ellen Schagerström tar det på allvar. Att nå ut är inte bara en hobby, det är en skyldighet, menar hon.
– Vi forskare lever på skattepengar. Folk har rätt att veta vad vi gör och att känna att forskningen finns där för dem.
Samtidigt beskriver hon forskares långa arbetsdagar och kommunikation som efterfrågas, men varken ger högre lön eller märkbar skjuts i karriären. Hon tycker att kommunikationsinsatser borde viktas mer vid utlysningar.
Alla hon mött på universitetet har inte uppskattat Ellen Schagerströms utåtvändhet, men hon har aldrig känt sig utsatt för att hon syns och pratar i offentligheten. Kanske hänger det ihop med ämnet.
– Det hade varit en annan sak om jag jobbat med säl och skarv. Tång bryr sig ingen av surgubbarna om, säger hon.
Och standupen fick trots allt starkt stöd från kollegor. I Göteborg var publiken full av biologer och kvällens största skratt kom när hon sa något om sjögräs.
– De andra komikerna var inte beredda på det, säger Ellen Schagerström och skrattar.
Barndomen på Visingsö i Vättern präglades av vatten och frihet. Hon kallar sig ett ”naturligt fall”, det var självklart att hon skulle jobba med biologi. Bland blommorna i diket utanför huset växte nyfikenheten och under ett gymnasiebesök vid Gullmarsfjorden insåg hon att det var havet som gällde.
– Jag såg en sjöborre, den var helt fantastisk, och då bara visste jag att jag skulle bli marinbiolog.
Sedan dess har Gullmarsfjorden spelat en återkommande roll i livet. Som forskare vid Göteborgs universitet har Ellen Schagerström forskat på vattenbruk, marin restaurering och taggiga sjögurkor. Just gurkorna, som är nära släkt med sjöborrar, ligger henne extra varmt om hjärtat sedan ett examensarbete i Filippinerna i början av 2000-talet där hon studerade uppfödning av asiatiska varianter. Tagghudingarna är hotade då de ofta blir bifångst vid bottentrålning.
Ellen Schagerström var först i Sverige med bedriften att få vår röda signalsjögurka att föröka sig i fångenskap. Gurkorna kommer fortsätta att vara hennes passion och kanske besöker hon dem om somrarna då hon dyker, men nu räcker tiden inte till. Förra sommaren släpptes avelsdjuren ut i Gullmarn, där de en gång var vanliga. Det fanns ingen tvekan inför att ta det nya jobbet hos Baltic Waters då erbjudandet kom.
– Sjögurkspengarna skulle ta slut om något år eller två. Det funkar inte att jaga regnbågen hela tiden, säger hon.
Än så länge har Ellen Schagerström en fot kvar i universitetsvärlden, i ett projekt hon inte tänker släppa. I slutet av förra året sköts levande blåstång ut i rymden under ett par minuter. Hjärnorna bakom dramatiken var Ellen och hennes tidigare handledare, professor emeritus Lena Kautsky – en legendar i algkretsar, även känd som ”Tant Tång”. Det var första gången levande makroalger studerades i rymden. Nu väntar de på resultat och hoppas på en ny tångresa – den här gången till den internationella rymdstationen ISS. I förlängningen vill de lösa ett mysterium som rör tångens förökning.
Någon akademisk karriär har Ellen Schagerström däremot aldrig drömt om och hon tror inte att hon kommer tillbaka på heltid.
– I Sverige är det svårt att röra sig mellan akademin och det vi kan kalla verkligheten. Det finns inget flöde däremellan. Det är synd. Akademin skulle vinna mycket på att underlätta att testa kunskaperna praktiskt och sedan återvända med nya frågeställningar.
Ett av hindren, menar hon, är publiceringstrycket. Efter en viss tid ska vissa resultat ha uppnåtts och den som gör annat halkar efter. Samtidigt tycks hon själv ha hittat ett sätt att göra både och hos Baltic Waters.
– Jag kommer fortfarande bedriva vetenskaplig, publicerbar forskning på torsken. Och mitt internationella sjögurksnätverk finns kvar, säger hon.
Torskanläggningen står klar i sommar och de första fiskarna flyttar in i november, om allt går vägen. Fortfarande ägnas mycket tid åt att söka pengar vilket påminner om livet som forskare, men arbetsdagarna är mer regelbundna nu, tempot lägre.
– Forskning är jättekul på ett sätt som lätt kan leda till missbruk. Jag vill ha mer tid för vänner och mindre jobbhets, förklarar hon.
Något problem att fylla ut lediga timmar lär den här mångsysslaren inte få. Matintresset är stort och snart ger Ordfront förlag ut Ellen Schagerströms första kokbok – om invasiva ostron. Kanske kommer det så småningom en algkokbok också? Det återstår att se, men som något av en konnässör försöker hon i alla fall hitta ett språk för smaktonerna hos algerna hon gärna använder i sin matlagning; Olika typer av sälta, bränt gummi, tarmalgen som smakar tryffel fast inte lika kväljande parfymig och så vidare.
Karriären har inte varit spikrak, men Ellen Schagerström spelar långboll och drömmen är tydlig: att en dag restaurera den närmare tre mil långa Gullmarsfjorden, som varit så viktig i hennes liv. Fjorden med sitt fornnordiska namn – Guds hav – är ett marint reservat med långa forskartraditioner, men lider ändå av övergödning, invasiva arter och kemiska föroreningar.
– Det behövs en hjärtstart. En storskalig satsning där alla runt fjorden samarbetar och gör jätteinsatser på alla olika ekologiska funktioner.
Där skulle hon få nytta av all kunskap hon samlat. Sjögurkor kallas havets dammsugare och kan, tillsammans med musslor, rena både botten och vatten från överskott av näringsämnen. Algerna behövs och topppredatorer som torsk måste komma tillbaka. Stiftelseformen ser hon som en nyckel: mindre byråkrati, mer verkstad. Tanken på Gullmarn fanns med när hon tackade ja till jobbet på Baltic Waters.
– Det vetenskapliga arbetssättet tycker jag är jättekul. Men det jag verkligen brinner för är att restaurera och fixa naturen så att den mår bra. Att ta forskningen och få det att funka. Och så har man kalaskul under tiden, tillsammans med ett gäng som alla är bra på sin grej. Det är ju hela poängen. Varför ha tråkigt?
Ellen Schagerström …
… spelar fiol, gärna folkmusik tillsammans med sin pappa. I trädgården hemma i Stockholm och på landet i Lysekil odlar hon vilda blommor, som olika vitsippor. Hon övar prickskytte och nöjesdyker – gärna ytnära. Nu grundar hon Svenska Algsällskapet, för att främja algkunskap. Hennes favoritalg är Emiliania huxleyi en fotosyntetiserande planktonart som driver runt i världshaven.
