”Jag stickar, jag repar upp, jag flyttar fibrer.”
Den meningen, inte direkt någon standardfras i en doktorsavhandling, följer Lotta Lundstedt upp med ett resonemang om parallellerna mellan ett utdraget stickningsprojekt och Albert Camus essä Myten om Sisyfos – som för övrigt beskrivs som ”tämligen obegriplig”. Vilket säkert många läsare kan nicka instämmande åt, lite diskret, så att ingen ser. Här skrivs det rakt ut.
Down to Earth: A Textile Study in the Aesthetics of Aversion är kort sagt ingen vanlig lunta från avhandlingsfabriken. Redan i abstractet sätts tonen. Lättavkodade stycken om metod och resultat lyser med sin frånvaro. I stället beskrivs hur samhället börjat snurra okontrollerat i allt högre hastighet. Vi jäktar och stressar, följer ständigt nya modetrender, vi överkonsumerar och slänger. ”Den här avhandlingen motsätter sig dessa trender och avvisar driften att följa massan.”
– Det är kärnan i mitt arbete. Mode innebär väldigt mycket att vi följer varandra, att vi tror att massans val är det rätta. Men ibland kan man ju känna: vad håller massan på med? Och då vill man gå emot det, säger Lotta Lundstedt.
Att abstractet mest liknar en programförklaring, eller en livsfilosofi, är ingen slump.
– Jag har ju inte skrivit en avhandling som de brukar skrivas. Då tycker jag inte heller att abstractet behöver följa den strukturen. Jag har inte jobbat på det sättet med forskningen.
Avhandlingen, ett forskningsprojekt på konstnärlig grund, disputerade hon med på Textilhögskolan i Borås strax innan jul. Men doktorandstudierna påbörjades redan 2006. Ett par år senare fick hon barn, flyttade från Borås till Umeå, var föräldraledig och började efter ett tag undervisa på institutionen för estetiska ämnen. Forskarstudierna låg i många år på hyllan. Men kompetensutvecklingstiden på jobbet gav utrymme att skriva en licentiatavhandling som blev klar 2021. Textilhögskolan och Umeå universitet finansierade sedan gemensamt arbetet med doktorsavhandlingen.
– Jag har funderat mycket på frågor kring stress, både inom konsumtion och modeindustri, egentligen accelerationskulturen över huvud taget. Den finns ju också inom akademin, med publiceringshets och sådana saker. Så det rimmar ganska bra med att avhandlingen har fått ta sin tid.
En mild vinterkväll några månader efter disputationen är allmänheten inbjuden att se de sex textila delprojekt som beskrivs och analyseras i Lotta Lundstedts avhandling. Det är vernissage, skålar med chips, glada leenden. Utställningen visas på Umarts, ett forskningscentrum för arkitektur, design och konst vid Umeå universitet, inrymt i ett hus i utkanten av Konstnärligt campus. Dörren öppnas allt oftare när det utsatta klockslaget närmar sig. Snart har ett femtiotal besökare höjt ljudnivån i lokalen rejält. Några barn far hit och dit medan män och kvinnor i olika åldrar samtalar i klungor.
– Welcome!
Ele Carpenter, Umarts föreståndare, håller stadigt i mikrofonen. Alla tystnar och Lotta Lundstedt börjar berätta om sina projekt. Där, pekar hon, är de hundra ramarna som liknar mobiltelefoner, men med displayerna utbytta mot små vävar, i ett försök att visa hur digital stress och hets kan ersättas av något mer varaktigt och eftertänksamt. Där, på kortväggen, hänger bilder på evighetströjan som hon repade upp och stickade om, tio gånger, under ett års tid. Ofta hade hon den på sig, i halvfärdig form, samtidigt som nästa version av tröjan växte fram.
Publiken tittar och lyssnar. En trio unga tjejer kommer sent, dörren dunsar igen, ingen tittar dit.
Lotta Lundstedt går vidare i lokalen. Där är de sju skjortor hon sytt för hand, växtfärgat och sedan burit, som en del av projektet, en hel vecka i varje skjorta, totalt 49 dagar. Och där är snöret hon virkade till ett slags textilt spår, samtidigt som hon sakta förflyttade sig framåt i en skog uppe på ett berg. Under ett år återkom hon för att virka vidare på hantverkets, naturens, djurens och förfädernas stig.
– Och så …
Hon kommer av sig, söker vad hon tänkte säga. Det blir tyst i utställningslokalen. Det går någon sekund. Alla väntar.
– Men väntande, säger hon och ler, är också en viktig del av min avhandling!
Publiken skrattar.
– Väntande på att plantor ska växa, att färger ska visa sig i textilierna, och väntande på idéer … Jag började helt enkelt tänka på vem jag följde om jag inte följde någon, inte följde en trend.
Några dagar senare träffas vi i Lotta Lundstedts kontor i Lärarhuset på campusområdet i Umeå. Institutionen för estetiska ämnen håller till på fjärde våningen. Fönstret bjuder på utsikt över höga tallar och rödbruna tegelhus strax utanför campus. Snön gnistrar i förmiddagsljuset.
I Umeå är hon född och till stor del uppvuxen. Intresset för kläder kom tidigt. Redan på mellanstadiet gillade hon att matcha färger på strumpor och tröja.
– Sådana små detaljer tyckte jag var jätteviktiga. Men det hade inget med mode att göra. Jag har nog mer velat vara lite annorlunda, inte nödvändigtvis smälta in.
I bokhyllan längs väggen syns titlar som The Art of Knitting, Fashion & Sustainabilty och Modefabriken. Det var lusten att skapa och forma kläder som ledde henne till modedesignutbildningen på Textilhögskolan i Borås. Där fick hon också de kunskaper som gjorde att en alltmer kritisk syn på modeindustrin växte fram.
Under andra året på utbildningen skulle hon delta i en tävling där representanter för Kappahl satt i juryn. Året var 2002 och Kappahl hade nyligen varit i blåsväder för att de skapat vuxenkläder för barn – bikinis till små tjejer.
– Då reagerade jag med att vända på det och göra barnkläder för vuxna i stället. Det kritiska fanns där redan då.
Utställningen på Umarts tycker hon blev bra. Presentationen liknade den hon hade under disputationen, även om den dragningen av naturliga skäl var längre och grundligare. Just möjligheten att ställa ut och resonera kring objekt som varit en del av forskningsprocessen tycker hon är det som tydligast skiljer disputationer inom konstnärlig forskning från mer ”traditionella” tillställningar.
– Sedan går man igenom avhandlingarna på samma sätt, så disputationerna i sig skiljer sig inte jättemycket.
I höstas fick SVT-dokumentären Fallet Bogdan fart på en debatt om konstnärlig forskning. Den bidrar varken till vetenskapen eller konstvärlden, tycker kritikerna, som ser en risk i att konstpraktik genomgår allt fler akademiska regelverk. Resurserna skulle göra större nytta i den fria konsten, anser de.
Förespråkarna menar att den konstnärliga forskningen bidrar med nya perspektiv och metoder som är viktiga både för konstnärlig utveckling och utbildning. Vetenskapsrådet, som beviljat drygt 50 miljoner kronor till ett tiotal projekt inom fältet de kommande fem åren, skriver på hemsidan att konstnärlig forskning kan bidra till ”en ökad kunskap om de stora samhälleliga frågorna”.
Lotta Lundstedt vill inte ge sig in i debatten. Hon tycker att forskning behövs inom alla områden.
– Vetenskaplig forskning handlar mycket om att mäta, jämföra och göra precisa studier. Konstnärlig forskning handlar mer om att undersöka uttryck, hur man gör och förhåller sig till saker. Varför ska vi inte kunna utforska andra sätt att se på och uppleva världen genom olika konstnärliga uttryck?
Av de delpojekt som ingår i hennes avhandling – där fotona är många – tycker hon att ”Reknit” var särskilt givande. Det är ”evighetströjan”, som hon stickade bara för att repa upp och sticka om igen, med samma garn.
– Det var någonting i det som kickade igång mig. Projektet beskriver hur den här motviljan kan bli väldigt synlig.
Hon har tänkt mycket på hur återbruk börjat ses som den enda lösningen på dagens överkonsumtion. I samma veva har återbruk och second hand också blivit en trend som många försöker tjäna pengar på. Det cirkulära ville hon dra till sin spets genom att inte tillföra något nytt i skapandet av nya plagg. Under ett års tid stickade hon tio olika versioner av samma tröja, med garnet enbart från den första. När en version var klar började hon direkt repa upp den för att påbörja nästa.
– Det blev som en transformation över till nästa tröja. Det var som att jag klädde av mig den ena medan jag skapade den andra. Och så tog jag på mig den. Och så samma sak om och om igen.
Motviljan i avhandlingens titel syftar på ett motstånd på flera plan, mot allt från digital stress till oreflekterad konsumtion. Arbetet med de textila projekten beskriver Lotta Lundstedt som intressanta på olika sätt, men även tidskrävande, ibland avsiktligt tråkiga och rent av motbjudande.
De här känslorna ville hon utsätta sig för som ett sätt att bromsa det högt uppskruvade tempot i samtiden och inom sig själv. Hon tror också att projekten förändrat henne. Hon säger att hon alltid varit snabb, effektiv, snudd på rastlös. Nu har FOMO, fear of missing out, börjat övergå i JOMO, joy of missing out.
– Förut ville jag vara med på massa saker, hinna jättemycket socialt, vara ute och göra grejer hela tiden. Nu ägnar jag mycket mer tid åt hantverk och att vara med familjen, säger Lotta Lundstedt.
Planer på nya forskningsprojekt finns redan. I ett har odling av lin en central roll. I undervisningen tycker hon att insikter från avhandlingsarbetet kommer till nytta, då hon uppmuntrar studenter att reflektera över vad de håller på med och ställa kritiska frågor kring mode och annat.
– Jag tänker också att avhandlingen, och hur den är skriven, kan inspirera och visa på alternativa sätt att förhålla sig till överkonsumtion på det textila området, miljöproblem, stress och hur allting accelererar.
Varje avhandling är unik på sitt sätt. Lotta Lundstedts bidrag till genren bjuder motstånd mot etablerade former i allt från abstract till övergripande struktur. Men nyskapande vill hon inte kalla den.
– Jag tycker att det är svårt att säga vad som är nyskapande. Men det är nog inte så många som gjort som jag tidigare. Den är kanske inte jättevanlig.
Lotta Lundstedt …
… är 50 år, bor i Umeå och är sedan 2017 verksam som universitetslektor på konstnärlig grund vid institutionen för estetiska ämnen i lärarutbildningen vid Umeå universitet.
Hantverk, odling och växtfärgning är stora intressen, liksom friluftsliv, promenader i naturen och skidåkning både på längden och utför.
Textil, natur och
människa i samspel
I licentiatavhandlingen Repetition Recurrence Return (2021) undersöker Lotta Lundstedt relationen mellan människa, natur och textil med hjälp av material och metoder i textila projekt samt tankar och teorier från konstnärer, filosofer och forskare.
Både den och doktorsavhandlingen Down to Earth: A Textile Study in the Aesthetics of Aversion (2024) kan laddas ner här.
