Bakom rapporten Rättsliga hinder mot samverkan? från SNS ligger upplevda problem med avtal kring företagsdoktorander. Författarna Thomas Schön, Beijerprofessor i artificiell intelligens, Linda Wedlin, professor i företagsekonomi och expert på universitets organisation samt Magnus Strand, lektor i handelsrätt – alla tre vid Uppsala universitet – kom fram till tre områden som behöver reformeras.
Det första området är att lärosätesledningar bör stimulera och delta aktivt i en lärosätesövergripande diskussion om ansvar, roller och ambitioner inom samverkan.
– Tycker lärosätesledningen att det är viktigt med samverkan och att det är någonting som de vill att forskarna och institutionerna ska engagera sig i, ja då behöver man markera det från ledningshåll, säger Magnus Strand.
Just nu är det dock ofta ganska tyst från lärosätenas ledningar, menar han.
– Beslutsfattandet sker ofta på institutionsnivå och det kan vara svårt att få tydliga besked från ledningen centralt på lärosätet. Om man då sitter som prefekt och ska skriva under ett avtal och märker att det är en massa juridiska klurigheter så ligger det nära till hands att man säger nej.
Det är ett klassiskt mellanchefsproblem, menar Magnus Strand.
– Men om man har en tydlig signal från lärosätets ledning om att det här är viktigt, då får man ett annat incitament att se till att det blir av.
Den andra punkten är att lärosätesjurister bör få i uppdrag att skapa gemensamma, rikstäckande forum för samarbete och erfarenhetsutbyte, inklusive upprättande av gemensamma modeller för samverkansavtal.
Myndighetsjurister har inte i uppdrag att samarbeta utanför sin organisation. Därför efterlyser Magnus Strand att juristerna på alla lärosäten får ett sådant uppdrag.
– Skapa forum där myndighetsjuristerna kan kommunicera med varandra och utbyta erfarenheter. Ta fram modellklausuler för vad som ska gälla kring patent och konfidentialitet så att man som prefekt, eller myndighetsjurist, kan gå in och titta. Vilken modell tycker mina kollegor är bra och kan vi använda oss av den i arbetet?
Den tredje punkten är att lagstiftaren, det vill säga politikerna, bör ta initiativ till lagstiftning kring samägande av immateriella rättigheter som skapar tydliga dispositiva regler.
– Vi noterar att det ofta är problem kring just rätten till uppfinningar eller andra typer av immateriella rättigheter.
I företagsvärlden och i akademin råder helt olika principer för rätten till uppfinningar. I näringslivet äger företaget de anställdas innovationer, i akademin äger de enskilda forskarna, genom lärarundantaget, sina forskningsrön. Det kan innebära att handledaren och andra forskare i forskargruppen äger en del av resultaten.
– Det här leder till att vi får många olika personer som är med och tillsammans äger till exempel en uppfinning. Och där kan det bli problematiskt. Vi säger till lagstiftaren att det kan vara idé att ta fram ett regelverk kring samägande av immateriella rättigheter. Regelverket behöver inte vara tvingande utan gälla om man inte har träffat avtal om något annat. Med en sådan lagstiftning i grunden har man något att utgå ifrån när man ska komma överens, säger Magnus Strand.
