Ni kallar er talkshow för en ”bråkshow”. Varför?
– För att vi måste avstå saker för klimatets skull och vi vill ta tag i de jobbiga grejerna som vi måste brottas med: förlust, vår självbild, existens och rädsla. Vi försöker mixa de här svåra och djupa diskussionerna med någon sorts distans, med trams.
Vad ger skratt från publiken?
– När vår anka på scen raljerar med argument i en extrem form, tror jag att många känner igen sig. Det är kraftfullt för man får samtidigt en avgrundsdjup moralisk omruskning. När vi kan skratta åt oss själva kan vi också se oss själva i vitögat.
Vad händer när forskning möter publiken så här?
– Att försöka få folk att ändra beteende genom mer kunskap har fungerat väldigt dåligt, men att inte känna sig ensam verkar avgörande för att komma vidare i sin omställning. Moraliska parametrar spelar roll, och rädsla är en enorm drivkraft – tvärtemot vad som tidigare har sagts i hållbarhetssammanhang om att inte moralisera och skambelägga. Det farliga är vanmakt. Vi ville därför skapa ett evenemang där folk kan hitta varandra, och showen har lett till att folk som inte känner varandra har skapat läsecirklar och andra grupper.
