Lärarutbildningarna spelar en helt avgörande roll för framtidens skola. De involverar en mycket vid palett av ämnen och institutioner vilket gör deras kvalitet och innehåll till universitetens angelägenhet. I ljuset av detta är viktigt att begrunda Peter Honeths utredning Ämneskunskaper och lärarskicklighet – en reformerad lärarutbildning. Ett av hans förslag är att kraftigt reducera det vetenskapsteoretiska innehållet i lärarutbildningarna. Det vore ett allvarligt misstag.
Honeth anser att vetenskapsteori inte har tillräcklig praktisk relevans för lärares yrkesliv och att lärarstudenter kan ta till sig tillräckligt vetenskapsteoretiskt stoff inom ramen för andra delkurser. Båda åsikterna är felaktiga.
Varje dag arbetar lärare hårt för att, i enlighet med läroplanerna, främja elevers kunskapsutveckling, kritiska tänkande och utveckling av ett vetenskapligt förhållningssätt. Ett sådant tänkande och förhållningssätt innebär ett systematiskt sökande efter ny kunskap och för att kunna utveckla det krävs bland annat en klar förståelse av vad som kännetecknar kunskap. Kunskapsbegreppet kan dels förstås som att handla om praktisk kunskap, dels förstås som att handla om teoretisk kunskap.
Praktisk kunskap brukar beskrivas i relation till handlingar och har med förmågor eller kapaciteter att göra (Eleven kan skriva en laborationsrapport). Teoretisk kunskap har alltid ett propositionellt innehåll (Eleven vet att citronsyracykeln involverar en serie kemiska reaktioner där slutprodukten är ättiksyra) och brukar beskrivas som en sann, välgrundad åsikt. Ett teoretiskt kunskapsanspråk innehåller således tre olika komponenter: En sanningskomponent, en åsiktskomponent och en komponent som handlar om goda skäl.
Med utgångspunkt från en god förtrogenhet med denna begreppsbildning kan lärare framgångsrikt leda svåra diskussioner om exempelvis den snabba AI-utvecklingen eller sociala mediers inverkan på välbefinnandet. Läraren kan få elever att nyansera och fördjupa sådana diskussioner genom att skilja mellan hur världen faktiskt är beskaffad från åsikter om hur världen är beskaffad och genom att förklara hur det kan komma sig att en person kan ha evidens för något som är falskt.
Genom att hjälpa elever att förstå vad som kännetecknar evidens och att skilja mellan stark och svag evidens för en åsikt, kan lärare också tydliggöra skillnaden mellan vetenskapligt grundad kunskap och tyckande. Detta är nödvändigt för att eleverna ska inse varför det är rationellt att basera beslut, exempelvis om åtgärder mot gängkriminalitet, på forskningsresultat snarare än på tyckande. I dagens informationslandskap är denna insikt av yttersta vikt.
Alla yrkesverksamma lärare vet att det är omöjligt att förutse exakt vilka diskussioner som kan uppstå under en arbetsdag. Vetenskapsteoretiska frågor i stil med de just beskrivna kan resas på en idrottslektion lika gärna som på en engelsklektion eller i en korridor på vägen till klassrummet. Vetenskapsteorin står i centrum för det kunskapsuppdrag som är lärarens och har i allra högsta grad praktisk tillämpning för alla lärare oavsett nivå eller ämneskombination. Utredningens påpekande att vetenskapsteori inte har någon konkret koppling till lärares yrkesliv är således grovt felaktig.
Utredningens antagande att lärarstudenterna får (eller kan få) tillräcklig vetenskapsteoretisk förtrogenhet inom ramen för sina ämnes(didaktiska) studier är också felaktig. Inom studier i, säg, engelska, nationalekonomi eller fysik, får studenterna lära sig om disciplinernas specifika frågeställningar och de metoder som används för att besvara dem. Där behandlas dock inte i tillräckligt utsträckning de grundläggande vetenskapsteoretiska frågor som exemplifierats ovan. Inom studier i exempelvis historia utvecklar studenterna förmågor att bedöma olika källors trovärdighet och inom ramen för studier i svenska utvecklar studenter sina retoriska förmågor.
Dessa förmågor är viktiga, men är något annat än att kunna granska resonemang i termer av evidentiell styrka. Studenterna behöver kompetens att avslöja ovetenskapliga resonemang och ogiltiga slutledningar. Just sådant lärs ut i vetenskapsteorin. Utan den kompetensen kommer de i yrkeslivet ha svårt att hantera elever som exempelvis ifrågasätter evolutionsläran, nyttan av vaccin eller klimatförändringarna.
Sammanfattningsvis är vetenskapsteoretisk kompetens av stor praktisk betydelse för lärare, och den utvecklas genom väl utformade kurser i vetenskapsteori. För att lyckas i sin lärargärning krävs en solid förståelse för vetenskapens grunder. Om vi vill att skolan ska vara en plats där eleverna lär sig navigera i en värld där fakta och åsikter allt oftare blandas, måste vi utrusta lärarna med rätt verktyg. Att minska det vetenskapsteoretiska innehållet i lärarutbildningarna vore ett misstag. I stället för att undergräva betydelsen av detta område borde det prioriteras.
Håkan Salwén
Universitetslektor i filosofi, Stockholms universitet
