I ett nötskal handlar prokrastinering om kontrollförlust; kontrollen över den egna tiden har vittrat sönder. Orsakerna är yttre stimuli tillsammans med inre psykologiska mekanismer. Att vara tydlig och konsekvent med prioriteringar är ett sätt att återta denna kontroll.
– Jag brukar ge rådet att ägna fem minuter till att avgöra vad som är absolut viktigast att utföra under arbetsdagen. Det är den uppgiften man ska börja med. På samma vis kan man sätta ett mål för forskningen under en arbetsvecka. Forskningstiden ska schemaläggas.
Alexander Rozental
Professor i psykologi vid Luleå tekniska universitet
Alexander Rozental, professor i psykologi vid Luleå tekniska universitet, skiljer på strukturell prokrastinering (som egentligen inte är prokrastinering utan rätt och slätt en effekt av arbetsmiljön) och individuell prokrastinering. Det senare är en oförmåga att slutföra uppgifter fastän det finns gott om tid till dem.
– Ju längre tid vi har på oss för en uppgift, desto längre bort ligger värdet i att slutföra. Vi gör i stället det som är mer tillfredsställande i stunden, uppgifter som är mindre och som ger snabbare resultat. Som att svara på mejl, eller ringa samtal.
Han använder det ekonomiska begreppet ”hyperbolisk diskontering” när han beskriver den kalkyl som styr prokrastinering. Det vill säga, vi värderar de vinster som ligger nära i tiden högre än de som ligger längre bort. Han har flera motverkande tekniker på lager – att stänga av distraktioner på mobil och dator är den enklaste.
Svårare är det att stänga av undervisning, administration och handledning. För att inte tala om ansökningarna för forskningsanslag, eller ständiga avbrott av mer eller mindre akut karaktär – som journalistfrågor, exempelvis.
– När det är externa faktorer som påverkar ens förutsättningar att komma till skott med saker kan vi kalla det strukturell prokrastinering. Det gäller uppgifter som har kortare deadlines och som också ofta övertrumfar forskningen i angelägenhet, säger Alexander Rozental.
Med begränsad forskningstid och en forskningsfinansiering som i allt högre grad bygger på externa anslag hamnar många forskare i en rävsax.
– Den som hankar sig fram med korta anställningar får inte tid till att meritera sig för att få en fast tjänst. Det här är ett dilemma som kan skapa mycket stress, framför allt bland unga forskare. En lektor med fast tjänst klarar sig bättre, men blir hämmad i karriären av att ha få timmar till forskning.
Den psykosociala arbetsmiljön kan på så vis i sig bli en orsak till individuell prokrastinering.
– Man blir mindre kreativ och får svårare att lösa problem. Man brukar säga att det är prokrastineringen som skapar negativa konsekvenser för måendet och inte tvärtom. Men stress över för mycket undervisning skapar samtidigt sämre förutsättningar att ta tag i sådant som kräver mycket tankeverksamhet.
Den grundläggande lösningen på strukturell prokrastinering handlar om finansieringen, konstaterar han: forskare behöver mer forskningstid. Lärosätena behöver finansiera fler forskningstjänster.
Sedan gäller det att skilja på strukturell prokrastinering, och egna inneboende tendenser till hyperbolisk diskontering. Alexander Rozental är noga med att poängtera att arbetsmiljön är arbetsgivarens ansvar. Men individuella lösningar kan ändå bidra till att man inom givna begränsningar får en bättre situation.
– Jag själv är en stor entusiast för samverkande forskning. Att arbeta tillsammans. Det är dags att vi gör upp med bilden av forskaren som en genial enstöring.
Grupparbete med redovisningar är prokrastineringens värsta fiende. Forskningstiden blir automatiskt schemalagd, och inom gruppen finns ett ansvarsutkrävande. Du gör det du ska, och redovisar i tid. Den som provar kan bli överraskad, säger han.
– Man hinner mycket mer än man tror under en ostörd timme. I mina forskningsgrupper arbetar vi mycket med ”shut up and write”. Då arbetar vi tillsammans under en halvdag, med olika delar av samma studie, och redovisar i slutet.
De råd han delar med sig av finns med i boken Dansa på deadline som kom ut för drygt tio år sedan. Den ligger till grund för de kurser Studenthälsan har för att hjälpa studenter med prokrastinering.
Studiecoachen Rebecka Selberg Zolland och hennes kollega kuratorn Anna Sigvardsson konstaterar att särskilt de som kommer nya till universitetet behöver hjälp: de möter större uppgifter än de är vana vid, en helt ny studiesituation, och längre till deadline.
– De behöver få träna på det nya ansvaret för studierna. En del lärare kan stötta exempelvis genom att ha inlämningar oftare snarare än en stor tenta på slutet. Det är bra för alla, och särskilt bra för dem som har det svårt, säger Rebecka Selberg Zolland.
Rebecka Selberg Zolland
Studiecoachen
Det psykologiska motståndet mot att börja med en uppgift kan innebära allt från lite obehag till svår ångest. Och inte minst skam; många tror att de är ensamma om att ha svårt att komma till skott.
– Då finns det massor med saker man kan göra – kolla Netflix, diska undan – för att få en belöning i stället för att utsätta sig för obehaget som är förknippat med att börja med uppgiften. Men börjar man, så klingar obehaget vanligtvis av, berättar Anna Sigvardsson.
Anna Sigvardsson
Kurator
Kurserna har fått bra betyg i utvärderingarna.
– Vi kan inte lova att man slutar prokrastinera men att följa råden leder oftast till att man prokrastinerar mindre.
Att det funkar bra ligger i sakens natur. Råden går först ut på att börja. Och sedan går de ut på att fortsätta. Då har man redan lagt prokrastineringen bakom sig.
– Det är ett så oerhört spännande område att arbeta med. Ofta får vi höra att ”jag jobbar som bäst i sista stund”. Och många gånger fixar studenterna det, de får godkänt och tar sig vidare. Då uppfattar man inte att det finns en direkt negativ konsekvens, man klarade det ju, berättar Anna Sigvardsson.
Men fram till deadline har då ofta många dagar passerat med stress, prestationsångest och dåligt mående.
– Och vad hade hänt om de börjat i tid? Hade resultatet kunnat bli bättre?
5 sätt att förebygga prokrastinering
- Stäng av allt som inte är relevant för ditt arbete (som mobilens notiser och e-posten på datorn).
- Ha en avstämning med dig själv i början på dagen – vad är dagens viktigaste uppgift?
- Schemalägg utförande, när uppgiften ska göras – inte bara deadline.
- Stäm av med andra, exempelvis att presentera resultatet av en halv dags skrivande med en kollega.
- Arbeta i fokuserade arbetspass (till exempel 30 minuter fritt från distraktioner, 2 minuters paus, följt av ytterligare arbetspass).
Källa: Alexander Rozental
