Tammam Monzer, en 22-årig datavetenskapsstudent, vågar äntligen uttrycka en försiktig optimism:
– Nu kan vi organisera oss och uttrycka oss friare, säger han.
Under den tidigare regimen var Damaskus universitet en institution som främst rekryterade lojala medborgare till Baath-partiets statsapparat. I dag drömmer många om en framtid med yttrandefrihet och till och med en representativ regering.
Det kommer inte att bli lätt att skaka av sig de totalitära strukturerna. Fram till alldeles nyligen fanns det endast ett parti, Baath-partiet, som var aktivt på campus, och studentorganisationen övervakade och rapporterade alla självständigt tänkande studenter. Tortyr var inte ovanligt; enligt en rapport arresterades tusentals studenter, misshandlades och överlämnades sedan till säkerhetstjänsten, under perioden 2011– 2013. Studieämnena var regimstyrda – inom statsvetenskapen var det inte ens möjligt att ställa kritiska frågor om regimen.
Även Damaskus har stått stilla – både ekonomiskt och arkitektoniskt – i årtionden. Medan den historiska Umayyad-moskén påminner om en tidigare storhetstid, vittnar de många grå och slitna byggnaderna om regimens hårda grepp om landet. Även på universitetet var resurserna begränsade – tillgången till internationella tidskrifter och utrustning var nästan obefintlig.
I långt större utsträckning än i andra diktaturer i Mellanöstern byggde den syriska regimen på rå skräck. Det var aldrig bra att sticka ut; det var säkrast att inte bli uppmärksammad. Därmed låg diktaturen som en bromskloss för utvecklingen, både ekonomiskt och kulturellt, medan Damaskus universitet aldrig kunde främja vare sig nytänkande eller kreativitet.
Med Assad-regimen borta har en ny våg av engagemang uppstått, men frågan är vilken riktning det hela kommer att ta. Studenter kräver nu rätten att be på campus, något som var förbjudet under den sekulära regimen. Men osäkerheten är stor. Nader Almouhana, en tidigare statsvetenskapslärare som nu bor i Dubai, fruktar islamisternas ökande inflytande:
– Det är al-Qaida som styr Syrien nu, säger han pessimistiskt.
Datavetenskapsstudenten Tammam Monzer är dock mer optimistisk:
– Syrier är medvetna om farorna med islamism. Folket vill ha en regering som representerar alla syrier. Och jag tror att vi är på väg mot ett nytt parlament som kommer att spegla oss alla, säger han hoppfullt.
Det gamla Damaskus universitet, som en gång var en symbol för regimens förtryck, kan nu bli en nyckel till Syriens framtid. Om det kommer att vara möjligt att förena det förflutnas erfarenheter med hoppet om en nystart kommer snart att visa sig, inte bara för syrierna själva utan även långt utanför landets gränser.
