Är barnböcker tillräckligt fina för akademin?

Som anställd vid olika universitet i Sverige under lång tid och med olika arbetsuppgifter som bland annat professor och prefekt, har jag fått förhålla mig till universitetens uppdrag vid en mängd olika sammankomster och tillfällen. Universitetens uppdrag sammanfattas oftast i tre huvudområden: utbildning, forskning och samverkan med det omgivande samhället.

De två första uppdragen är kanske de som är lättast att förhålla sig till och vad dessa innebär. Däremot tycker jag alltid det varit lite svårare att förhålla sig till begreppet samverkan med det omgivande samhället. I dokument definieras ”tredje uppgiften” som att universiteten ska vara en aktiv aktör i det omgivande samhället genom att:

• Dela kunskap och forskningsresultat med företag, organisationer och offentlig sektor.
• Delta i samhällsdebatter och bidra till att lösa globala och lokala utmaningar, såsom klimatförändringar, hälsa och digitalisering.
• Främja livslångt lärande och kompetensutveckling i samhället.

Detta låter väldigt tilltalande och bör naturligtvis uppmuntras. Däremot uppstår det oftast hinder om man själv tar initiativ för att uppsöka till exempel skolor och vill förmedla resultat från sin egen forskning.

Vid lärarutbildningen där jag arbetar innebär detta att kostnader med stora OH-påslag måste göras, vilket innebär att skolorna inte har råd och möjlighet att ta emot dessa besök. Att sedan göra detta utan att meddela sina arbetsgivare är inte tillåtet eftersom det kan klassas som en bisyssla.

Därför gäller anmälningsskyldighet när det gäller bisysslor och då står det bland annat på Malmö universitets hemsida: ”Statligt anställda får inte ha bisysslor som kan ha en negativ inverkan på det ordinarie arbetet eller myndighetens verksamhet. Det handlar bland annat om att kunna garantera saklighet och opartiskhet i utövandet av offentlig verksamhet, så att förtroendet för universitetet kan upprätthållas.”

Jag har själv alltid varit intresserad av att kommunicera min forskning och har under de senaste åren skrivit barnböcker som har en stark koppling till mitt forskningsintresse, växtplankton. Jag har fortfarande en anställning som seniorprofessor och frågan är nu om mitt barnboksskrivande kan innefattas under främjandet av ett livslångt lärande och kompetensutveckling i samhället?

Förhoppningsvis så kan det väl inte räknas som att det har en negativ inverkan på det ordinarie arbetet. Mitt mål med dessa böcker är att öka intresset och kunskapen för naturvetenskap hos yngre barn. Att skriva barnböcker som innehåller fakta om natur och miljö kan kanske i framtiden öka mängden studenter inom naturvetenskapliga inriktningar. I dag har bland annat många naturvetenskapliga lärarutbildningar väldigt få sökande.

”Anses barnböcker vara tillräckligt intressant för den akademiska miljön? Responsen på mina barnböcker som jag publicerat har framför allt varit positiv från personer som inte har anknytning till universitet och akademi.”

Men anses barnböcker vara tillräckligt intressant för den akademiska miljön? Responsen på mina barnböcker som jag publicerat har framför allt varit positiv från personer som inte har anknytning till universitet och akademi.

Intresset för att bjuda in mig till olika former av utbildningar för att föreläsa om mina barnböcker har varit ringa. Är det så att barnböcker inte är tillräckligt fint för den akademiska världen och varför lägger en professor tid på detta? Eller är det så att jag är dålig på att kommunicera mitt budskap?

Som kontrast till detta har många universitet under de senaste åren satsat mycket på inno­vation och entreprenörskap, vilket innebär att du som forskare gärna ska utveckla en idé som du vill förverkliga. Idén ska naturligtvis vara kreativ och kan leda till skapande av ett företag eller visa på stark handlingskraft.

Universiteten ger ofta hopp om att ekonomiskt stödja idéutveckling och kanske finna samarbetspartner men tyvärr verkar inte detta gälla idéer som inbegriper skrivande av barnböcker med koppling till natur och miljö. Innovationskontoren betonar gärna att nyfikenhet är det första steget och utifrån detta utvecklas ett projekt. Borde då inte skrivande som bygger på vetenskap och som främjar unga till att läsa vara ett nyfiket, kreativt och innovativt projekt? Nyligen kom rapporter om att unga har svårt att läsa längre texter och därför vore det väl bra om barn tidigt får tillgång till bra barnböcker som förhoppningsvis ger dem läslust senare i livet?

Förutom skrivandet av barnbokstexter så är skapandet av illustrationer och grafisk form en stor del av barnboksprojektet. Att arbeta tillsammans med en illustratör och en grafisk formgivare som inte har en naturvetenskaplig bakgrund ger en annan dimension och syn på hur vi som människor tolkar olika vetenskapliga fakta. Oftast skapas bilder som kanske är mer tillgängliga för barn än om endast forskaren själv skapat sina bilder.

Dessa så kallade tvärvetenskapliga projekt tycker jag därför bör inkluderas inom de så kallade innovativa projekten och då kunna ges möjlighet för ekonomiskt stöd. I förlängningen så kan det även innebära att författaren skapar en egen verksamhet.

”Naturligtvis räknas inte dessa barnböcker som vetenskaplig publicering men jag sprider fakta om växtplankton som gynnar icke-akademiska målgrupper utifrån min egen forskning.”

Naturligtvis räknas inte dessa barnböcker som vetenskaplig publicering men jag sprider fakta om växtplankton som gynnar icke-akademiska målgrupper utifrån min egen forskning.

Dessutom har den akademiska friheten gett mig möjlighet att stimulera det kritiska tänkandet och främja min personliga utveckling, vilket är en viktig del av universitetens uppdrag även om det ekonomiska stödet för barnböcker uteblir.

Min önskan är att kunna få till en förändring hos de som finansiellt stödjer kreativa och innovativa projekt till att kunna innefatta även barnboksskrivande och populärvetenskapliga publikationer. Tyvärr uppfattas ofta barnböcker som enkla och att de därför kräver mindre kreativitet. När det snarare krävs mer förståelse för barns tänkande och att det oftast utvecklas en språklig innovation, vilket innebär ett pedagogiskt ansvar som dessutom kräver mod och uppfinningsrikedom från författaren.