I filmen Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest spelar Stellan Skarsgård en pirat som inte kan lämna sitt skepp. Han och de andra besättningsmännen är täckta av sjögräs och havstulpaner. De som varit längst på skeppet har börjat växa fast i väggarna.
Jag kom att tänka på filmen när jag nyligen satt med i ett samtal på temat ”intellektuella i offentligheten”. Forskarvärlden har hamnat för långt ifrån det allmänna offentliga rummet, var kontentan.
Verksamhet utanför de akademiska systemen, så som peer review-systemet, upplevs inte givande för en forskares karriär. När en kollega sökte postdoktjänster hade texter som hon skrivit för kultursidor och tidskrifter under sin doktorandtid blivit strukna ur hennes cv. Andra kollegor beskrev deltagande i offentliga samtal som logistiskt omöjligt i dagens arbetsklimat.
I samtalet framträdde även en gemensam idé om att ”vårt” sätt att tänka – det eftertänksamma, att se på saker från flera perspektiv, att inte ge förenklade svar – inte har en given plats i offentligheten. Från svårigheter med att få genomslag i ett medieklimat som premierar enkla budskap och polarisering till problem med hat och hot.
Det var en känsla av uppgiven nostalgi. Man saknade tiden då aftnar tillägnade filosofi och psykoanalys drog fulla hus på Södra Teatern i Stockholm, när bokhandlarna höll öppet för samtal om litteratur. Man önskade sig rum där samtal kan föras på de intellektuellas villkor. Samtidigt var vi överens om att vi som besitter djupa sakkunskaper och förståelse för abstrakta samtidsfenomen är viktiga i det offentliga samtalet: Som en motpol till det förenklade, åsiktsdrivna och snabba tänkandet.
Efteråt fortsatte jag att tänka på Stellan Skarsgård, fastvuxen i väggen, täckt av sjöväxter. Hur blir vi en röst i offentligheten om vi aldrig lämnar skeppet?
Att det finns rum för diskussioner kring forskning och idéer som inte styrs av kommers eller uppmärksamhetsdriven medielogik är en sak – där måste vi vara beredda att engagera oss själva. Bagis bildningsbar, ett initiativ av Södertörnforskare som anordnas i Bagarmossens Folkets Hus, är ett utmärkt exempel på detta.
Sedan har vi den bredare offentligheten – ofta synonymt med att synas i medierna. Här kan vi inte förvänta oss att diktera villkoren för samtalen. Brittiske medieforskaren Nick Couldry beskriver i sin senaste bok The Space of the World faktumet att vi låter de kommersiellt drivna plattformsmedierna styra våra sociala liv som ett fundamentalt samhälleligt misstag.
Couldry menar att ett grundläggande problem med hur de sociala plattformarna är uppbyggda är deras globala natur. Att allt alltid är synligt och tillgängligt för alla. Han föreslår en federalisering av internet och sociala plattformar, där vi kan verka i rum online på en mer småskalig nivå.
Oavsett om vi för intellektuella samtal på barer eller i slutna rum online kvarstår idén om forskaren som en motpol till antiintellektuella samtal som förs i medierna och online. Då kan vi inte stänga in oss.
Vi behöver tänka nytt. Allt kan inte vara ett högre seminarium – vi behöver andra sätt att kommunicera på, som fler kan förstå och ta till sig. Det går. Forskare som Jonna Bornemark, David Thurfjell och Maria Wolrath Söderberg verkar alla i den breda offentligheten utan att offra någon akademisk integritet. De är förvisso docenter och professorer med trygga anställningar. Det måste finnas utrymme även för doktorander och juniora forskare att verka i offentligheten.
Att som arbetsgivare uppvärdera ”den tredje uppgiften” och göra den meriterande är ett sätt att möjliggöra detta. Att lärosätena gör sitt yttersta för att stötta forskare som mottar hat och hot är också viktigt.
Att akademin och offentligheten glider ifrån varandra är skadligt för både forskningen och demokratin. Om vi inte vill eller vågar synas och höras i offentligheten, och om våra arbetsgivare inte ger oss rätt förutsättningar, riskerar vi att växa fast i väggarna.
Saga Hansén,
medieforskare och doktorand, Södertörns högskola
