Innan barn kan gå måste de lära sig stå. Och det gör de ju med all sannolikhet helt själva, som del av sin naturliga utveckling. Men ändå kan man inte låta bli att känna en sådan där varm och god föräldrastolthet när det till slut sker. Man blir helt enkelt så glad att de lyckats ta det där första lilla steget i rätt riktning!
Detsamma gäller förresten gentemot duktiga studenter. Ett exjobb må vara ett litet steg på vägen mot, säg en framtida akademisk karriär, och en som alla som kommer dit behövt ta sig förbi. Dessutom är det också en som dessa studenter troligtvis skulle lyckats med själva, oavsett. Men trots det infinner sig ändå samma oförtjänta föräldraliknande stolthet för en själv som delaktig lärare. Man blir så glad för deras skull!
Och så sällar sig nu ännu ett fall till skaran. Sverige må ha haft en naiv och dumdristig inställning till forskningsetik under många år. Och utredningen som nu föreslår rejält omfattande ändringar till lagen om etikprövning (och det trots ett snävt begränsat uppdrag) utgör därmed ett litet steg i rätt riktning mot ett mycket vettigare system för forskningsetik. Att det skulle gå åt det här hållet var nog en ganska oundviklig del i tingens naturliga utveckling. Men trots det infinner sig samma oförtjänta föräldraliknande stolthet: lilla svenska forskningsetiken börjar äntligen mogna, och – vem vet? – fortsätter det så här så blir det kanske till och med en redig liten krabat på sikt!
För man bör inte inbilla sig att utredningens förslag löser alla de problem vi har med vårt svenska system för forskningsetik. Utredningen har, i enlighet med sitt uppdrag, gjort ett strålande jobb med att ta sig an några av de största befintliga bristerna, bland annat krav på etikprövning för en hel drös forskning som inte nämnvärt kan anses utgöra någon förhöjd risk för forskningspersoner, liksom även kravet att Överklagandenämnden för etikprövning ska behöva åtalsanmäla samtliga överträdelser oavsett hur ringa. Men hur välkommet detta än är, så utgör det fortfarande bara ett litet steg i rätt riktning.
Enligt svensk lag (både den vi har nu och den som kommer träda i kraft ifall regeringen följer utredningens förslag för en ny lag) så krävs etikprövning till exempel för all forskning som ”utförs enligt en metod som syftar till att påverka forskningspersonen … psykiskt”. Men denna formulering är så vag att den oundvikligen kommer inkludera forskning som inte alls kräver sådana förhöjda skyddsåtgärder. Om jag till exempel vill undersöka forskningspersoners reaktionstid när de reagerar på bilder på glada kontra ledsna ansikten så är det uppenbart att jag försöker påverka dem psykiskt, men inte alls uppenbart att de lider någon förhöjd risk som skulle rättfärdiga den komplicerade ansökningsprocess, till en nationellt centraliserad myndighet, som å ena sidan tar oerhört mycket arbetstid i anspråk och å andra dröjer länge med slutgiltigt besked.
Hur kan man annars göra? Tja, i exempelvis Finland och Danmark hanteras i princip all icke-klinisk forskning av det egna lärosätets etikgranskningsnämnd, i en snabb och flexibel process (jag dreglar med avundsjuka när jag till exempel ser Aarhus universitets ansökningsformulär, som ser ut som den inte tar mer än en lugn eftermiddag att fylla i). Och i Finland behövs inte ens detta, om inte specifika förutsättningar gäller, som att forskningspersonerna utsätts för ”exceptionellt kraftig stimulus” eller ”psykisk påfrestning som går utöver vardagslivets gränser”. Vad fint med lite tydlighet.
Så vi får verkligen hoppas att utvecklingen inte stannar av här, och att vi då står där med en forskningsetisk motsvarighet till Oskar från Günter Grass roman Blecktrumman: ett småbarn som vägrar växa upp. I stället bör vi nu fira detta lilla men ack så viktiga steg i rätt riktning. Se där, lilla svenska forskningsetiken: mycket bra gjort, vilken duktig liten krabat du är!
Oskar MacGregor,
lektor i informationsteknologi vid Högskolan i Skövde
