Genom åren har det gjorts en lång rad undersökningar som försöker ta reda på vilket avtryck de populärvetenskapliga bilderna av forskare gör bland barn och unga. Under flera decennier har man i många olika länder genomfört så kallade Draw a scientist-test (DAST), där unga får i uppgift att rita en forskare.
Testet är konstruerat för att upptäcka stereotyper och visar att ungas teckningar ofta uppfyller de flesta klichéer om forskare.
Föreningen Vetenskap och allmänhet (VA) studerade 2007 ungas föreställningar om forskare.
– Det var 17 år sedan och mycket har hänt i media sedan dess. Men samtidigt så tror jag egentligen att om man ber barn att rita en forskare, att det ser ut ungefär likadant i dag som det gjorde då, säger VA:s dåvarande utredare Karin Hermansson som numera är vd på forskningsinstitutet Ifous.
Karin Hermansson
VD på forskningsinstitutet Ifous
Hon lägger till:
– I vår undersökning kom vi fram till att det är mycket stereotypa bilder av forskare i de medier som riktar sig till barn och ungdomar. Det är väldigt mycket naturvetenskap och medicin, labbrock, mikroskop och experiment. Forskare i andra ämnen är generellt mer osynliga och det gäller nog inte bara för barn och ungdomar, säger Karin Hermansson.
För populärkulturen är full av de mest märkliga ”vetenskapsmän”. Engelska Wikipedias lista över fiktiva forskare och ingenjörer fyller 20 utskrivna sidor.
En typisk representant för arketypen virrig forskare är professor Kalkyl från Tintin-serierna. Ofta är de här figurerna mer uppfinnare än forskare, som Oppfinnar-Jocke och vår svenske Skalman, eller Q i James Bond-filmerna.
Den här kategorin vetenskapsmän gör sitt bästa för att det ska bli bra men som den trägne konsumenten av populärkultur vet, blir det ofta inte som de tänkt utan experimenten misslyckas skändligen.
Nästa arketyp är det onda geniet och psykopaten. Här finns en lång tradition från doktor Frankenstein, över Dr Jekyll och Mr Hyde till otaliga onda rollfigurer i filmer och i serietidningar.
Vi har kärnkraftsforskaren Dr No i James Bond Agent 007 med rätt att döda (originaltitel: Dr. No) från 1962. Och vi har Dr. Strangelove i filmen med samma namn där titelrollen, kärnkraftsforskaren och exnazisten, gestaltas av Peter Sellers.
Här har vi Doktor Octopus i Spindelmannen. Han ska till att börja med ha varit en briljant och respekterad kärnfysiker, atomforskningskonsult, uppfinnare och föreläsare.
Vi har en modern Dr Jekyll och Mr Hyde i Hulken, som har doktorerat sju (!) gånger. Efter en olycka i forskningen förvandlas vetenskapsmannen Bruce Banner, när han blir förorättad, till en grön jätte som går bärsärk.
Men så finns också Indiana Jones, en äventyrare modellerad efter otaliga andra äventyrare på film. Men här har man lagt till bildning, han är professor i arkeologi och vi möter honom först när föreläser i kostym och glasögon innan han drar på sig fedorahatten och skinnjackan, greppar oxpiskan och drar ut på äventyr.
Tydligt inspirerad av Indiana Jones är Dan Browns hjälte Robert Langdon, professor i religionssymbolik, som i en bok beskrivs som ”Harrison Ford in Harris tweed”.
En genomgående kritik av populärkulturens bild av forskare är att de är män. Detta utmanas i en annan VA-rapport från 2017 där både flickor och pojkar ges i uppgift att rita sig själv som forskare. Professor Anne-Li Lindgren och universitetslektor Sofia Grunditz vid Stockholms universitet har analyserat resultatet.
De vill peka på att barn tar in många saker som inte är stereotyper. De lyfter fram exempel som motsäger stereotyperna genom att elever exempelvis ritar en forskare som också är en cool kille, eller en snygg tjej. Och att elever ritar inte bara vetenskapsmannen i vit rock utan också forskare i ett samtalsrum eller som diskuterar arkeologiska fynd.
– Stereotyperna kanske finns främst hos populärkulturen och inte hos barnen, säger Anne-Li Lindgren.
Anne-Li Lindgren
Professor vid Stockholms universitet
Hon menar också att föreställningarna förändras. Ett tydligt exempel är tv-serien The Big Bang Theory.
– Där har man ju helt omprövat nörden. Det finns nu jättemycket forskning om nörden som en ny hjälte. Det är inte alls nödvändigtvis någonting dåligt att vara nörd, säger Anne-Li Lindgren.
Det finns nu jättemycket forskning om nörden som en ny hjälte. Det är inte alls nödvändigtvis någonting dåligt att vara nörd.
Vidare har andelen kvinnliga forskare ökat starkt i populärkulturen.
– Framför allt inom forensik i olika kriminalserier där huvudpersonerna är riktigt starka kvinnor som är otroligt drivna vetenskapsmän. Det har gått ett antal sådana tv-serier de senaste åren, som Tyst vittne och Bones. Där finns även forskare som är samhällsvetare, kriminologer och annat, säger Sofia Grunditz.
Sofia Grunditz
Universitetslektor vid Stockholms universitet
Något händer också räknat över längre tid. En metastudie av DAST-tester från 1960-talet och framåt visar att åren 1966–1977 var det bara 1 procent av flickorna som ritade en kvinnlig forskare. 1985 hade andelen stigit till 33 procent för att 2016 vara 58 procent. Samma år ritade nästan nio av tio pojkar en manlig forskare.
– Så det gäller att inte bli lurad av gamla stereotyper. Jag tror att det kommer nya hela tiden, säger Sofia Grunditz.
Ett exempel på att schablonmässiga uppfattningar förändras och även varierar är att populärkulturens forskare oftast befinner sig långt från något universitet, mycket långt från en vardag med administration och tentarättning.
Samtidigt finns det också många filmer som tilldrar sig på ett internat, eller ett campus med dess maktstrukturer.
– Hogwarts i Harry Potter är ett extremt tydligt exempel. Jag tror att det gör att väldigt många unga relaterar sina blivande universitetsstudier till att ingå i en större gemenskap där det finns jätteduktiga människor som man kan lära sig massa saker av i en härlig miljö, säger Gunnar Krantz, professor i visuell kommunikation vid Malmö universitet.
Gunnar Kratz
Professor i visuell kommunikation vid Malmö universitet
Men de klichéartade föreställningarna lever alltjämt. Om man skulle fråga valfri vuxen person hur de tänker sig en forskare i fiktionen skulle nog svaret bli en naturvetare i vit rock.
Men Universitetslärarens intervjupersoner förefaller föga upprörda över schablonernas fortlevnad. Så här säger Robert Aman, serieexpert och biträdande professor i pedagogik vid Linköpings universitet:
– Jag tror inte på den behavioristiska tanken att man härmar eller tar efter beteenden utifrån det man läser.
Robert Aman
Serieexpert och biträdande professor i pedagogik vid Linköpings universitet
Robert Aman menar att populärkulturens överdrivna och orealistiska bilder av forskare mest är ett dramaturgiskt knep.
– Det skulle inte bli samma krydda om exempelvis jag själv skulle inkluderas i en serie. Jag har ingen vit labbrock, utan har en noppig kofta och ägnar stora delar av min arbetsdag åt att besvara mejl. Försök att skriva någonting dramatiskt om det! säger han.
Superhjälteberättelser
I superhjältevärlden vimlar det av figurer med oklar koppling till vetenskapen. Den föregivet vetenskapliga bakgrunden verkar i huvudsak vara en ursäkt att förse hjälten eller skurken med märkliga egenskaper.
