Vad var en god forskarmiljö för Albert Einstein?

”En god forskarutbildningsmiljö är den där man får bli lämnad ifred” sa en doktorandkollega en gång till mig, efter att den årliga undersökningen om doktorandernas situation inklusive deras upplevelse av forskar­utbildningsmiljön återigen hade genomförts. Jag funderade en stund över kollegans ord, och insåg hur ensidigt vi pratar om och främjar en god forskarutbildningsmiljö.

Den psykiska ohälsan hos doktorander är hög. Många upplever skadlig stress och utmattning, med sjukskrivning som följd. Det kan förvisso förklaras av andra faktorer än forskarutbildningsmiljön, såsom balans mellan familj och arbete, men att degradera forskarutbildningsmiljön till meningslös i sammanhanget vore fel. Så vad menar vi när vi pratar om en god forskarutbildningsmiljö för doktorander? Jo, efter att ha gjort en sökning på bland annat UKÄ:s och universitets och högskolors hemsidor verkar en god forskarutbildningsmiljö anses karaktäriseras av följande:

• En tillräckligt stor doktorandgrupp, det vill säga en doktorandgrupp om minst 10 till 15 personer. Argumentet är att en ”kritisk massa” behövs.
• Regelbunden interaktion med andra forskare på lärosätet.
• Nationell och internationell samverkan.Gott handledarskap (tillgänglighet, kompetens).
• Regelbunden seminarieverksamhet.
• Särskilda aktiviteter som workshops och retreats.

En god forskarutbildningsmiljö verkar alltså handla om att doktoranden ska ha tillgång till externa resurser i den omfattning att forskningen anses kunna bedrivas med hög kvalitet. Mer specifikt handlar det om att ha tillräckligt många kollegor, tillräckligt mycket interaktion med dessa kollegor, kontakter utanför lärosätet och landet, tillgängliga och kompetenta handledare och regelbundna seminarier och andra sociala aktiviteter såsom olika typer av workshops.

Detta är givetvis faktorer av betydelse för att bedriva forskning av hög kvalitet, men är det allt? Och är det ens det viktigaste? Föreslagna resurser och aktiviteter för en god forskarutbildningsmiljö i dag baseras på ett sorts sokratiskt antagande, det vill säga att doktorander utvecklas bäst till forskare i en miljö av social interaktion och sociala aktiviteter.

Vad var en god forskarmiljö för Albert Einstein? Det är känt att han gärna drog sig undan för sig själv, ibland i dagar, för att fundera över ett problem som han sedan diskuterade med andra. Om vi hade frågat honom vad som var det viktigaste med hans forskarmiljö, ensamtiden eller diskussionen, vad tror ni att han hade svarat? I det kan vi bara spekulera, men det är ändå ett rimligt antagande att forskning av hög kvalitet inte hade producerats i lika stor utsträckning av Albert Einstein om han inte hade haft sin ensamtid. Jag tror att vi är många forskare som känner igen oss i detta, ändå pratar vi aldrig om ensamtiden som en viktig faktor i en god forskar- och forskarutbildningsmiljö. Varför? I stället tillskriver vi den sociala arenan som i princip den enda faktorn av betydelse för en god forskarutbildningsmiljö.

Sättet vi ser på en god forskarutbildningsmiljö speglar hur vi tror att doktoranden är beskaffad som person. Det antas att doktoranden är en neurotypisk varelse som ivrigt söker sig till och förlitar sig på sociala interaktioner och som har en väl utvecklad förmåga till kreativitet och logisk problemlösning i grupp. Men säger detta verkligen någonting om doktorander, eller säger det snarare någonting om vilken norm som råder i vår samtid gällande hur en människa bör vara? Människan ska ta för sig i grupp, vara extrovert och relationssökande. Doktoranden eller forskaren är en teamspelare som sätter gruppen först och vars insikter kommer vid fikastunden med kollegor, inte på det ensamma kontoret.

”Min kollega tuggar tuggummi på kontoret så jag får ingenting gjort!” sa en annan frustrerad doktorand. Att inte behöva störas av ljud (ventilation, tuggande, smackande, sörplande) kan vara lika viktigt för en god forskarutbildningsmiljö som regelbundna seminarier. Det är inte möjligt för alla att producera forskning av god kvalitet till ljudet av Toy peppar­mint som bearbetas rastlöst gång på gång mellan kollegans molarer, eller till ljudet av saftiga äppelbitar som slits loss med hungriga tuggor.

En forskare behöver arbeta tillsammans med andra, om det råder ingen tvekan.

En forskare behöver arbeta tillsammans med andra, om det råder ingen tvekan. Utan den så kallade kritiska massan kommer vi inte långt, men man verkar helt glömma vikten av det som händer däremellan. Det kanske är dags att fråga doktoranderna själva vad som karaktäriserar en god forskarutbildningsmiljö för dem, och att fokusera på ett inkluderande snarare än socialfokuserat forskar­utbildningsmiljöarbete.