Den del av de tidsbegränsade anställningar som ingår i det akademiska meriteringssystemet, som postdok, betraktas i allmänhet som nödvändiga och oproblematiska.
Däremot finns en rad andra anställningsformer som under lång tid varit omdiskuterade, i Universitetsläraren sedan åtminstone 2002.
En orsak till många av visstidsanställningarna är externt finansierad forskning där anslagen till sin natur är kortsiktiga. En lösning som många pekat på är att öka andelen fakultetsmedel så att lärosätena själva kunde finansiera forskning mer långsiktigt.
– Politikerna pratar ju om att det borde bli färre visstidsanställningar. Men de verkar ju inte vara beredda att skjuta till mer medel för direkta anslag till lärosätena, säger Robert Andersson, SULF:s förhandlingschef.
Robert Andersson
SULF:s förhandlingschef
Eftersom politikerna inte gör något åt problemet menar Robert Andersson att det är upp till lärosätena själva. Han betraktar det som en ledningsfråga och en attitydfråga.
– Det är en tradition som finns. Ska vi säga en ryggmärgsreflex att det är jättefarligt med tillsvidareanställning.
Risken skulle vara att institutionen plötsligt skulle stå med för många anställda. Men Robert Andersson menar att det alltid är ett visst bortfall av forskande och undervisande personal. Han pekar på möjligheten att se på verksamheten på lite längre sikt.
– Några har alltid varit sjuka och föräldralediga och haft andra jobb och forskningsstöd och annat. Så kanske vi vågar ha tio lektorer trots att vi egentligen bara behöver åtta för att täcka undervisningen. Då skulle man kunna utlysa fler tillsvidareanställningar och få bra sökande och mer stabilitet. Det gäller att ta bort tanken på att det är livsfarligt med anställningar.
Att det går att göra något visar Stockholms universitet som från 2012 till 2013 minskade andelen visstider från 39,6 till 33,3 procent. Och efter att Norges regering satt press på universiteten att minska antalet visstidsanställda sjönk andelen vid Universitetet i Tromsö med 40 procent.
