Jag har länge tyckt att något har saknats i debatten om woke och cancelkultur. När jag som reporter började bevaka högskolan för över 20 år sedan fick jag snabbt lära mig att undvika ”akademiska surdegar” – det vill säga långdragna personkonflikter vid högskolor och universitet.
De senaste åren, när jag tagit del av debatten om cancelkultur, har jag undrat vart den akademiska surdegen tagit vägen.
Jag har noterat att i de akademiska surdegarnas frånvaro finns det ett märkligt glapp i diskussionen. Det har framstått som att innan diskussionen om woke- och cancelkultur skulle det inte ha funnits några smutsiga strider i akademin, att allt har gått schysst till.
Här finns en elefant i rummet.
Långt innan ordet cancelkultur hamnade på Språkrådets nyordslista 2020 har det ju förekommit häftiga och långdragna akademiska konflikter. Där har inte alltid de bästa teorierna och bästa empirin varit de främsta vapnen, utan man har tillgripit metoder som att frysa ut motståndare, ta ifrån dem deras plattform och hindra dem, eller deras adepter, från att göra karriär.
Björn Lundberg, historiker vid Lunds universitet, argumenterar i ett blogginlägg för att baksidan av den akademiska friheten är att den öppnar bland annat just för den här sortens personliga konflikter.
Han varnar också för att från politiskt håll försöka reglera bort avarterna av den akademiska friheten – eftersom en grundläggande aspekt av akademisk frihet är just avsaknad av politisk påverkan.
Björn Lundberg hävdar att samtidigt som den akademiska friheten ger förutsättningar för kreativitet och produktiva idéutbyten ger den också ”knäppgökar och haverister” stort handlingsutrymme. Och att den akademiska friheten öppnar för beteenden som knappast skulle accepteras på andra arbetsplatser.
Som att en professor inte dyker upp på arbetsplatsen på ett halvår. Och inte får sparken ens efter att ha gjort samma sak ett par år senare.
Som att det finns flera exempel i nutid på hur häftiga personliga konflikter kunnat lamslå en hel institution så till den grad att den tvingats att stänga.
Det är också välkänt att vetenskapshistorien är full av intensiva akademiska strider.
”I debatten om en eventuell cancelkultur får man inte glömma förekomsten av ”akademiska surdegar”, långdragna och föga konstruktiva akademiska personstrider. De har knappast upphört för att man importerat uttrycket cancelkultur.”
Min poäng är att i debatten om en eventuell cancelkultur får man inte glömma förekomsten av ”akademiska surdegar”, långdragna och föga konstruktiva akademiska personstrider. De har knappast upphört för att man importerat uttrycket cancelkultur.
Och i sådana strider kan numera säkert både anklagelser om att bryta mot någon ”PK-regel” och anklagelser om att vara ”woke” eller utöva ”cancelkultur” bli nya argument.
