En utgångspunkt för den norska regeringens handlingsplan är att mer undervisning sker på engelska och att det i vetenskapliga publikationer har skett en kraftig nedgång av det norska språket i förhållande till engelska.
Dessutom poängteras att den akademiska personalen vid norska universitet ska kunna bidra till det demokratiska norska samhället med sin kunskap och att norska behöver användas som förvaltningsspråk inom akademin.
I handlingsplanen föreslår regeringen därför att internationella forskare måste lära sig norska. Fast anställda ska inom tre år lära sig språket på B2-nivå, som motsvarar en slags medelnivå.
Tidsbegränsat anställda, doktorander och postdoktorer, ska läsa motsvarande 15 högskolepoäng norska för att bli godkända.
SULF:s norska motsvarighet Forskerforbundet har ställt sig bakom och bidragit till handlingsplanen. Jon Wikene Iddeng, specialrådgivare vid Forskerforbundet påpekar dock att det publiceras fler forskningsartiklar på norska nu än för tio år sedan och att det i stället är andelen som sjunkit.
Men han oroar sig ändå för att norska språket tappar mark.
– Det gäller både akademiskt språk och att vi måste ha ett levande, bra norskt yrkesspråk. Det är i första hand norrmän som ska utbilda sig i Norge, och de behöver få läroböcker och undervisning på norska och hjälp till att utveckla det norska yrkesspråket.
När det gäller kraven på kunskaper i norska som föreslås i handlingsplanen vill dock Forskerforbundet ha vissa ändringar, säger Jon Wikene Iddeng.
– Det är krävande att komma upp till B2-nivå på bara tre år. Vi tycker att det är värt att diskutera längden på tiden. Och vad händer om man inte uppfyller kraven?
Dessutom anser han att det kan finnas ett antal ämnesområden där kraven inte är relevanta, och där man kanske kan få ett permanent undantag. Det gäller områden där man i huvudsak söker internationell expertis, möjligen även lärare i främmande språk.
Forskerforbundet är också emot kravet på att doktorander och postdoktorer ska ta minst 15 högskolepoäng i norska.
– Det är väldigt bra om de får erbjudande om norsklektioner, men de ska inte åläggas det. Och någon måste betala. Antingen måste de betala ur egen ficka, eller så måste institutionen ta pengar någon annanstans. Och 15 högskolepoäng motsvarar en halv termins studier. Det handlar inte om en liten grundkurs, utan det kräver ganska mycket ansträngning.
Kraven på kunskaper i norska för internationella akademiker har också fått kritik från annat håll. Karina Rose Mahan vid Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet, NTNU är en av initiativtagarna till ett upprop undertecknat av 446 norska akademiker.
Hon poängterar att det är bra och viktigt att regeringens handlingsplan lyfter frågan om norskt vetenskapsspråk.
– Med det sagt är min största kritik mot språkkraven att de inte angriper kärnfrågan om hur norska vetenskapsspråket kan främjas.
Om huvudpoängen med handlingsplanen är att stärka det norska vetenskapsspråket, borde man gå in på de strukturella frågor som gör att norrmän i akademin inte publicerar sig på norska, menar Karina Rose Mahan.
Dessutom betonar hon att handlingsplanen för doktoranderna inte är möjlig att genomföra inom tidsramarna, särskilt som endast 15 procent av doktoranderna i Norge fullföljer inom den angivna tiden.
– Vi har inte strukturer, kurser i norska, lärare i norska, tid i arbetsschemat eller budget. Detta skapar en grund för diskriminering där internationella anställda förlorar på att de inte ges resurser att uppfylla kraven, säger hon.
Karina Rose Mahan ställer sig också frågande till om de internationella anställda har inkluderats i processen med handlingsplanen och ifrågasätter vilken forskning den är byggd på.
De nya bestämmelserna är tänkta att träda i kraft den 1 augusti 2024.
