Under de senaste två åren har diskussionen om den akademiska friheten intensifierats. Fokus har oftast legat på externa hot, som politisk styrning och snäva forskningsmedelsutlysningar, men kanske är det inom själva akademin hotet mot den akademiska friheten är mest påtagligt? En ökad självadministration och den pågående digitaliseringen har förvandlat forskare till byråkrater.
Kraven på datahanteringsplaner och den dagliga användningen av olika digitala plattformar har skapat en paradox där självadministration tar överhanden över den kreativa och nytänkande aspekten av vetenskapen.
Forskarnas tid, som borde ägnas åt kreativt arbete och sökandet efter ny kunskap, slukas nu upp av digitala plattformar, ursprungligen designade för näringslivet. Trots deras användbarhet för administrativa ändamål inom akademin och för näringslivskonsulter utgör de ett hinder och en tidsstöld för forskarna. Den stigande betoningen på generativ AI och akademins publikationshets förvärrar situationen genom att driva forskningen mot kvantitet snarare än kvalitet.
Forskning är en kreativ process, ett sökande efter ny kunskap och en strävan efter att förstå det okända. Men med den ökande tyngden av självadministration och digitalisering riskerar forskare att förlora den frihet som är grundläggande för framsteg. Kraven på ständig uppkoppling och inloggning avleder uppmärksamheten från grundforskningens kvalitet, och forskaren löper risken att bli mer av en konsult än en intellektuell pionjär.
För att återställa balansen och stärka forskarrollen måste vi omvärdera det administrativa trycket och förenkla processerna. Digitala plattformar bör anpassas för att stödja forskningens behov i stället för att enbart implementera affärsmodeller från näringslivet. Tyvärr verkar dagens digitaliseringsdiskussion inom Sveriges lärosäten snarare ägnas åt digifiering, att införa ny teknik, snarare än vilka verksamheter som genereras av denna förändring – en oroväckande utveckling.
… nu hotas den akademiska friheten av ökad självadministrativ börda och påverkan från digitala plattformar.
Hotet mot den akademiska friheten kommer inte bara utifrån, utan också inifrån akademin. Politisk styrning har traditionellt varit oroande, men nu hotas den akademiska friheten av ökad självadministrativ börda och påverkan från digitala plattformar. Dagens akademiker förväntas vara administrativa rätt-tänkare i stället för innovativa tänkare. Digitaliseringen har skiftat fokus från forskning till inloggningar och administrativa uppgifter, vilket skapar en tidsomställning och höga transaktionskostnader för forskarna.
I en tid av akuta samhällsutmaningar är varje förlorad minut kritisk. Administrativa uppgifter och digitala labyrinter hindrar forskare från att snabbt reagera på nya utmaningar, vilket utgör en direkt fara för vetenskapens bidrag till att hantera dessa akuta problem. Det är dags att återvända till forskarrollens kärna, att forska och utforska, och endast genom att minska den självadministrativa bördan kan forskningen återta sin centrala roll och erbjuda innovativa lösningar på globala problem.
Mats Alvessons och Anna Jonssons resonemang om organisatorisk diskronisering belyser avvikelser inom organisationen (Organizational dischronization: On meaning and meaninglessness, sensemaking and nonsensemaking, Journal of Management Studies 2022). Det finns tydliga paralleller mellan deras argument och de hot som diskuteras här. Precis som de påpekar att institutioner och meningsskapande inte alltid leder till förståelse, framhåller vi hur ökad självadministration och digital påverkan, särskilt med generativ AI, kan inskränka forskningens fokus.
Forskarens roll riskerar att urvattnas när akademin förvandlas till något som liknar ett företag. Förståelsen för detta måste vara central för att bevara den akademiska friheten.
Såväl universitetsledningar som fackliga organisationer är överens om att den akademiska friheten måste värnas. Trots detta leder dagens utveckling mot ökad självadministration och snabb implementering av digitala system som inte är skräddarsydda för akademin till en urholkning av verklig forskningstid och förutsättningarna för att Sverige ska förbli en stark forsknings- och kunskapsnation.
Det är hög tid att återställa vetenskapens själ och upprätthålla forskningens frihet som det var tänkt inom akademin.
Mirella Muhic
Universitetslektor i informatik, Umeå universitet
Mikael Wiberg
Professor i informatik, Umeå universitet
