Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.

”Dagböcker är som ett fönster in till det förflutna”

Dagböcker är viktiga källor, säger forskare som Universitetsläraren intervjuat.

Privata dagböcker berättar om vanliga människors liv och tankar, hur de befäster sin identitet och hur de använder språket. Omvårdnads­forskning visar också att patientdagböcker fyller en viktig funktion inom vården.

12 februari, 2024

 ”…då såg pappa det skull int blir kallt och då gin vi in och gorde törrpalt och lovisa skar se en liten gran men det var strax qväll, och till och mä lördagsqväl den 24 då rän det hela dagen och vi lappa de kläder …”

Så skriver systrarna Greta Dahlqvist och Lovisa Dahlqvist i sin gemensamma dagbok från gården Anten-Ors i byn Kågeträsk utanför Skellefteå den 21–28 augusti 1891.

De berättar om arbetet med jordbruk, skörd och hur mycket de väver och stickar, om årstiderna och det sociala livet på byn; vem som friat till vem, vilka som gift sig eller inte gift sig, vilka som fått barn och vem som dött.
– Det är ett unikt historiskt material eftersom vi får ett underifrånperspektiv. De dokument vi använder för att tolka historien är ofta skrivna av någon i maktposition, men här har vi berättelser från vanliga människor som levde vardagen, säger Ann-Catrine Edlund, professor i svenska språket vid Mittuniversitetet.

Ann-Catrine Edlund

Professor i svenska språket vid Mittuniversitetet.

Hon intresserar sig för så kallade folkliga dagböcker och var huvudredaktör när systrarna Dahlqvists anteckningar gavs ut i Kågeträskdagboken, volym 2 – En västerbottnisk dagbok 1891–1901 (Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur 2022). Ann-Catrine Edlund har forskat på Kågeträskdagboken utifrån ett språkhistoriskt perspektiv.

Kågeträskdagboken är skriven på en blandning av riksspråk, som människor skrev på den tiden, och dialekt, som man talade. Eftersom det inte fanns något skriftspråk för dialektala ord och uttryck fick systrarna själva uppfinna det.
– Kan man inte Skellefteåmål är man rökt! Där har jag fått hjälp med tran­skriberingen av materialet av en kvinna som är uppväxt i Skellefteå. Just nu jobbar jag med en kommentars­volym som ska sätta in dagboken i ett kulturhistoriskt sammanhang.

I Ett rum för dagen (Umeå universitet 2007) analyserar Ann-Catrine Edlund dagböcker skrivna på 1930- och 1940-talet av pigan Linnéa Johansson och fiskaren och väverskan Julia Englund.

Som språkvetare är Ann-Catrine Edlund intresserad av skriftmediet.
– Man brukar tala om att den digitala revolutionen är så otroligt genomgripande i våra liv, men det var betydligt mer revolutionerande i slutet på 1800-talet när alla människor fick tillgång till skrift. Men vad gör de då med den här skriften? Och hur inverkar skriften på deras liv och förståelse av sig själva?

Hon berättar att dagboken blev en möjlighet för både Julia och Linnéa att bekräfta sin yrkesidentitet. När Ann-Catrine Edlund träffade Linnéa berättade hon att hon aldrig hade fått bekräftelse av sina arbetsgivare.

Däremot kunde hon skriva i dagboken att hon manglat 33 lakan och 80 handdukar och att händerna var så styva att hon knappt kunde använda dem.
– Hon använde också dagboken som samtalspartner när hon upplevde svårigheter eller var trött efter hårt jobb. Skrivandet gav både Linnéa och Julia ett något vidgat handlingsutrymme.

Hanna Filipova, doktor i historia och gästforskare vid Göteborgs universitet, forskar om rysk ekonomi och politik under 1600- och 1700-talet, däribland stora nordiska kriget 1700–1721.

För henne är dagböcker viktiga källor.
– Personliga dagböcker är som ett litet fönster in till det förflutna och våra föregångares tankar och upplevelser. Det är en unik möjlighet för historiker att fånga något om hur dessa människor tänkte och såg på saker, säger hon.

Hanna Filipova

Doktor i historia och gästforskare vid Göteborgs universitet.

Hanna Filipova letar bland annat efter information om gammaldags läkekonst och ett av hennes favoritdagboksfynd kommer från en skotsk officer som levde i Moskva på slutet av 1600-talet.
– Han skriver att hans ögon värker och att han är rädd att förlora synen. Läkarens råd är att mannen ska behandla ögonen med droppar baserade på urin, vilket märkligt nog verkar ha hjälpt honom.

Hon berättar att dagböcker från den här tiden handlar mer om vad människor gjort och vad som hänt, snarare än om privatliv och känslor. Den engelske ämbetsmannen Samuel Pepys skrev däremot passionerat om sitt privatliv under åren 1660 till 1669.

Han skrev om relationerna med sin fru och sina älskarinnor och om sin egen och fruns hälsa, med många kroppsliga detaljer. Han tar upp religiösa funderingar, frustrationen över sin karriär och grannens irriterande hund som skäller varje kväll.
– För historiker är Pepys dagbok en viktig källa från den här epoken eftersom den är unik, dels då andra dagböcker från den här tiden inte är så detaljerade, särskilt inte när det gäller det personliga planet, dels eftersom han var en typisk person av sin tid.

Hanna Filipova flydde till Sverige från Ukraina i april 2020. Hon började själv skriva dagbok den 24 februari samma år, den dag då Ryssland inledde sin invasion.

Tanken var att samla känslor och erfarenheter för att bidra till källmaterialet för framtida historiker.
– Det var som terapi. Skrivandet blev ett sätt att få ut känslor och försöka hålla ordning på mina kaotiska tankar. Kriget var stressande, oförutsägbart och låg utom min kontroll, men när jag reflekterade genom skrivandet blev det mindre läskigt.

Vanligtvis skriver folk själva dagbok om vardagliga och dramatiska händelser i sina liv. Men ibland kan man inte det. Åsa Engström, professor i omvårdnad vid Luleå tekniska universitet, forskar om patientdagböcker, som sjuksköterskor och ibland anhöriga skriver när människor vårdas på intensivvårdsavdelning och som patienten sedan får ta del av.

Dagboken har visat sig öka patienternas förmåga att bearbeta vad som hänt och minska risken för posttraumatiskt stressyndrom.
– Patienter som varit svårt sjuka eller med om en olycka är ofta inte medvetna om vad som hänt. Dagboken har en stor betydelse för att få ihop pusselbitarna och förstå. Det skapar en känsla av sammanhang, även om det kan vara smärtsamt, säger Åsa Engström.

Åsa Engström

Professor i omvårdnad vid Luleå tekniska universitet.

Även för närstående är det viktigt att få skriva ner känslor och händelser, det blir ett sätt att sortera, fortsätter hon.

För sjuksköterskorna innebär patientdagboken en möjlighet att reflektera över vad som skett, vad man gjort och vilka tankar det väckt.
– Med hjälp av dagböckerna sätter man ord på omvårdnaden på ett annat sätt än i en journal. Det är ett verktyg för sjuksköterskorna att sätta ord på vad omvårdnad är och vad som är av betydelse för den som är sjuk, det är en möjlighet att bli medveten om och förbättra den omvårdnad som ges, säger hon. 

Så kan du använda dagböcker i forskning

Varje dagbok är unik och det kan vara svårt att gå in med färdiga frågeställningar. Dessa kan utformas först när man har bekantat sig med materialet och vilka möjligheter det ger.

Man kan förstås komma åt mer övergripande frågor, inom historisk forskning har folkliga dagböcker till exempel använts flitigt för att studera dagsverke, resmönster och så vidare.

Men om man ska komma riktigt nära personerna och de miljöer de befinner sig i behöver man närläsa för att se: Vad handlar det här om? Vilka frågor kan jag ställa?

Källa: Ann-Catrine Edlund

Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023