När straffansvaret i etikprövningslagen skärptes år 2020 hade också dess definition av forskning setts över. I remissrundan föreslog Linnéuniversitetet att konstnärlig forskning också skulle omfattas av lagen. I propositionen svarade regeringen att ”det inte finns tillräckligt beredningsunderlag för att inkludera konstnärlig forskning, som skiljer sig från vetenskaplig forskning genom att den utgår från konstnärlig praktik”.
Ändå dedikerade Vetenskapsrådet och medarrangören KTH en hel dags konferens den 23 november åt att belysa hur tillämpningen av etikprövningslagen och dess skärpta straff påverkar konstnärlig forskning.
Forskning i gränsområdet
Bilden av att konstnärlig forskning utgår från den egna konstnärliga praktiken är nämligen väldigt snäv, berättar konferensarrangören Maria Hellström Reimer. Hon är vetenskaplig rådgivare inom det konstnärliga området vid VR och professor i designteori vid Malmö universitet.
– Mycket konstnärlig forskning sker i samverkan med andra grupper i samhället, i gränsområdet med andra kunskapsfält och med hjälp av metoder från dem. Konstnärlig forskning kan också medvetet vilja förändra människors beteenden och påverka dem starkt emotionellt, säger hon.
Osäkerhet bland forskarna
Etikprövningsmyndighetens direktör bekräftar för Universitetsläraren att forskning inom det konstnärliga området mycket väl kan falla inom etikprövningslagens definition av vetenskaplig forskning och därmed omfattas av den.
Bland forskarna har det skapat stor osäkerhet. Den konstnärliga forskningen delar i detta inte bara de problem med lagen som har identifieras inom humaniora och samhällsvetenskap, utan kan ha särskilt svårt att fritt utövas och samtidigt passa in det formella etiska systemet.
Det kan handla om kvalitativ konstnärlig forskning som bygger på kontinuerlig tolkning och omprövning i förhållande till olika kontexter, eller att forskningspraktiken i sig ämnar utmana institutionaliserade normer kring världen och vetenskapen. I vissa fall kan lagen till och med bli etiskt kontraproduktiv och kränka personerna den är menad att skydda.
– Etiska frågor är i sig ofta föremål för konstnärlig forskning och ställs där mer på sin spets, säger Maria Hellström Reimer.
”Det är inte okej”
En av talarna på konferensen var Hugo Boothby, doktorand i medie- och kommunikationsstudier vid Malmö universitet, som har publicerat en artikel om sitt problematiska möte med det forskningsetiska systemet.
Eftersom personerna som han i sitt avhandlingsarbete skapar musik med och intervjuar har funktionshinder, och detta är en känslig personuppgift, behövde han etiktillstånd. Detta trots en uttrycklig önskan från deltagarna att inte definieras som musiker utifrån sina funktionshinder.
Det forskningsetiska systemet tvingade därmed forskaren att kategorisera deltagarna på ett sätt som de kan uppleva som negativt, och som därmed stod i direkt motsats till forskningens och musikskapandets syfte.
– Det är inte okej att lagen säger att du måste klassas som funktionshindrad när du spelar musik med dina kompisar, sa Hugo Boothby under konferensen.
Behöver etisk diskussion
Samtidigt har etikprövningslagens kontroverser satt i gång en välbehövlig diskussion. Det menade bland andra paneldeltagaren Pernilla Hagbert, forskare i urbana och regionala studier vid KTH, som har skapat ett nätverk för forskningsetiska frågor.
– Utifrån min erfarenhet skulle det oroa mig att förlita oss på kollegial etisk självreglering. Vi behöver ha de här etiska diskussionerna, men fokuset på det juridiska dödar dem.
Maria Hellström Reimer summerar en av slutsatserna från konferensen:
– Det finns ett behov av mer formalisering av den etiska granskningen, men en forskarnära sådan, och lärosätena är mycket centrala i detta arbete. Med etikprövningslagen riskerar vi att flytta ansvaret bort från de miljöer där det egentligen borde ligga.
