En krönika som handlar om 60-plussare passar kanske inte i Universitetsläraren? De flesta är yngre och mitt i karriären – pensioneringen verkar avlägsen. En sak är dock alldeles säker: Alla universitetslärare blir äldre och det går väldigt fort. Ett, tu, tre är man en i gruppen 60 plus.
Jag har länge intresserat mig för seniorers villkor i samhället i allmänhet och i högre utbildning i synnerhet. Jag har skrivit många artiklar och har också motionerat på SULF:s kongress om möjligheten att ge stöd till senior arbetskraft.
På bokmässan i Göteborg i september lyssnade jag till forskarna Maria Edström och Ulrika Lagerlöf Nilsson vid Göteborgs universitet, som studerat hur äldre de senaste hundra åren framställts i media. De frågade sig: Vad är det för idéer om åldrandet som kännetecknar beskrivningarna av 60-plussare? I vilken utsträckning har journalistiken bidragit till den åldersdiskriminering som på olika sätt nu sägs vara ett faktum? Det är frågor som jag själv har ställt mig. Studiens resultat visar dock på många saker som för mig var oväntade, intressanta och tänkvärda.
Äldre har egentligen aldrig varit yngre än nu, vi springer maraton, vi kör motorcykel, vi bestiger berg och vi är aktiva på olika sätt. Vi tar hand om barnbarnen och vi ser till att föreningslivet inte helt dör ut. Allt fler akademiker tycks också vilja arbeta längre än till 68 år. I dag tvångspensioneras kolleger, men cirka 25 procent av alla seniorer i samhället arbetar (troligen?) efter att ha uppnått pensionsåldern. Hur många akademiker som arbetar efter pensioneringen vid våra lärosäten är svårt att hitta uppgifter om, men det är mycket märkligt att vi i Sverige har råd att kasta ut aktiva och kompetenta universitetslärare. En universitetslärare och forskare kan nå sin karriärs höjdpunkt sent i livet. Kompetensen är också oftast unik och en 60-plussare tar inte arbete från yngre universitetslärare. Det här gäller såväl adjunkter som lektorer samt professorer.
På bokmässan inhandlade jag Mediehistorisk årsbok 2023 där de båda forskarna skrivit kapitlet ”Mediebilden av 60+. Föreställningar om äldre på DN:s förstasidor 1912–2022”.
En sak jag verkligen hajade till inför när jag läste det, handlar om mediernas utmaning att bidra till så kallade generationsmöten. I sin ambition att dela upp användare i målgrupper riskerar medierna att missa alla andra dimensioner i livet, där en 85-åring ibland kan ha mer gemensamt med en 25-åring än med jämnåriga. Det skulle också kunna synas i mediernas offentliga samtalsrum. Det är tänkvärt att föra samman grupper! Konfrontation mellan åldersgrupper vinner ingen på. Äldre och yngre universitetslärare har glädje av att samverka i vardagen. Allt var inte bättre förr, men yngre kan ha glädje av att veta hur det faktiskt var. Äldre kan också lära av yngre universitetslärare. Det är i mötet med yngre som vi äldre inte bara tänker ”begagnade tankar”. Möten över generationsgränser är verkligen vitaliserande och utmanande.
Den växande andelen äldre i befolkningen är en av nutidens stora globala utmaningar och devisen ”Ingen ska lämnas utanför” är ett av huvudbudskapen i de globala hållbarhetsmålen i Agenda 2030. Det anger riktningen mot en ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar värld. Samtidigt vet vi alla, liksom de båda forskarna, att äldre sällan förekommer i medierna – och när de gör det har de få roller.
Journalistiken kan bekräfta fördomar men också utmana idéer om äldre och åldrande. Det är därför av vikt att studera nyhetsbilden av äldre och åldrande och hur den har förändrats över tid, men även att lyfta fram andra berättelser om åldrande. Mediebilden av äldre formas inte bara av journalistik, snarare av de flesta mediegenrer, exempelvis reklam och fiktion. Äldre framställs ofta på ett stereotypt sätt som svaga, hjälpbehövande och sjuka och det vill vi alla naturligtvis ändra på i akademin. I många discipliner har vi möjlighet att bredda bilden av 60-plussare och vi kan förhindra att fördomar om äldre sprids.
