Vetenskap och beprövad erfarenhet – är de verkligen ledstjärnor för akademins egen verksamhet?
Ibland undrar man.
Hans Malmström, biträdande professor vid Chalmers, presenterade nyligen en undersökning som visar att svenska studenter lär sig sämre och oftare hoppar av studierna om de får undervisning på engelska.
Drygt 2 000 studenter i en introduktionskurs i programmering delades slumpmässigt in i en engelskspråkig och en svenskspråkig grupp.
25 procent fler studenter hoppade av den engelskspråkiga kursen.
Forskarna fann att studenterna som läste på svenska i genomsnitt svarade rätt på 73 procent fler testfrågor. Dessutom: 25 procent fler studenter hoppade av den engelskspråkiga kursen. Resultatet tyder alltså entydigt på att många svenska studenter lär sig sämre om undervisningen är på engelska.
Är någon förvånad?
Samme Hans Malmström förutspådde resultatet i fjol när han i ett nyhetsinslag i SVT presenterade en rapport från Språkrådet. Han sade då att det finns studenter som definitivt lär sig mindre när man studerar på engelska.
Redan för cirka 15 år sedan fanns det en livlig diskussion där man varnade för att den svenska (över)användningen av engelska kunde orsaka problem.
Horace Engdahl, Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare, kritiserade vid Akademiens 220-årsjublieum tendensen att förorda engelska som avhandlings- och undervisningsspråk på universiteten.
”Som svensk blir man dummare på engelska, och den första konsekvensen tycks vara att man inte märker det”, sade han då.
Sedan dess har användningen av engelska som undervisningsspråk ökat stadigt. I den ovan nämnda rapporten från Språkrådet framgick att år 2020 skedde 64 procent av programundervisningen på avancerad nivå på engelska, och 53 procent av kursundervisningen på avancerad nivå. Det är en genomsnittlig ökning på 7 respektive 13 procentenheter de senaste tio åren.
Man kan tycka att detta fullskaleexperiment i högskolepedagogik intensivt skulle beforskas.
Man kan tycka att detta fullskaleexperiment i högskolepedagogik intensivt skulle beforskas.
Det borde ligga nära till hands att tänka så här:
-
- Nu inför vi undervisning på engelska i allt högre utsträckning. Vad händer då med undervisningskvalitet och inlärning?
- Om vi finner att många studenter lär sig mindre – hur ska vi kompensera för det i undervisningen?
Den diskussionen verkar inte ha förts. Tvärtom är kunskapsläget skralt.
Hans Malmström sade i fjol till Universitetsläraren att det behövs mycket mer forskning och att vi vet alldeles för lite om konsekvenserna av användningen av engelska som undervisningsspråk.
Det som är förvånande är att akademin inte undersökt detta
Det förvånande är inte att undervisning av svenska studenter fungerar sämre på engelska. Det som är förvånande är att akademin inte undersökt detta, forskat om saken och tagit med sig resultaten till besluten om på vilka språk undervisningen ska bedrivas.
Jag erinrar mig osökt vad Bo Rothstein provokativt hävdade i ett anförande på SUHF:s jubileumskonferens 2005:
”Svenska forskare i ledande ställning som analyserar problem inom den svenska högskolan är nämligen programmatiskt ointresserade av forskning. Men om man nu inte anser att forskningen är bra för att hantera de egna problemen – varför är den då bra för att hantera andras problem?”
Rimligen borde högskolelagens formulering att utbildningen ska vila på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet gälla inte bara kunskapsstoffet utan också undervisningsformerna.
Med facit från hur expansionen av undervisning på engelska hanterats är det inte utan att man misstänker att det ligger något i Bo Rothsteins påstående.
