Hon forskar om kemikalierna i våra kroppar

Hur drabbas människor som har druckit PFAS-förorenat vatten? Och ökar risken för cancer om man är tatuerad? Christel Nielsen undersöker hur kemikalierna i vår omgivning påverkar hälsan. Draken på armen skaffade hon kring millennieskiftet.
Christel Nielsen, docent och forskare i arbets- och miljömedicin i Lund, studerar riskerna med tatueringar och effekterna av PFAS-förorening.

Kanske är det oväntat att en forskare som undersöker hälsorisker med tatueringar själv är tatuerad? Eller är det tvärtom förväntat?
− De flesta i vårt forskarlag är tatuerade, avslöjar Christel Nielsen medan hon visar vägen genom kontorsbyggnaden som har fått det passande smeknamnet ”Bunkern”.

Här, i Astra Zenecas gamla lokaler i Lund, huserar avdelningen för arbets- och miljömedicin, där hon jobbar sedan 2016. Jämte studien om riskerna med tatueringar studerar hon effekterna av PFAS-föroreningen i Ronneby.

Kemikalier via dricksvattnet
2013 upptäcktes det att tusentals invånare i kommunen hade fått i sig stora mängder kemikalier via det kommunala dricksvattnet. PFAS hade läckt ner i grundvattnet från en militär brandövningsplats och när det uppdagades hade vissa druckit det förorenade vattnet i decennier.

Många har fortfarande höga halter PFAS i blodet och det pågår en rättsprocess där en grupp drabbade har stämt kommunen. Precis samma dag som Universitetsläraren träffar Christel Nielsen tar rättsprocessen en ny vändning. De drabbade meddelar att de inte accepterar hovrättsdomen som friade kommunen i december förra året. Nu tar de fallet vidare till Högsta domstolen.

En knäckfråga i rättsprocessen är om de drabbade löper ökad risk för ohälsa. Kan de höga PFAS-halterna i deras kroppar ses som en personskada? Det saknas fortfarande kunskap om hur kemikalierna påverkar hälsan vid så här höga exponeringsnivåer, och det är just detta Christel Nielsen undersöker.
− Det är många frågor som är obesvarade och det tror jag ökar oron hos de drabbade. Jag tycker att samhället har ett ansvar att följa upp hur det går för dem som drack det här vattnet.

Bryts ner långsamt
Hon är ansvarig för ett projekt där forskarna följer 250 mammor och barn i Ronneby och grannkommunen Karlshamn. Eftersom PFAS bryts ner långsamt förs kemikalierna vidare till nästa generation under fosterlivet och genom amningen.
Precis före årsskiftet fick Christel Nielsen medel för att undersöka hur PFAS påverkar moderkakans funktion. Moderkakor från nyblivna Ronnebymammor ligger redan i frysen uppe på labbet och väntar.

Något man vet är att kemikalierna påverkar immunförsvaret.
− Man har till exempel sett att barn med PFAS i kroppen inte svarar lika bra på vaccinationer. Men innebär det att barnen också löper större risk än andra att bli sjuka, och i så fall på vilket sätt?

I sin forskning har Christel Nielsen sett att nyförlösta mammor med höga halter PFAS i kroppen har svårare att få igång amningen och ammar under en kortare period.
− Detta behöver vi nå ut med så att mammorna i Ronneby och på andra PFAS-förorenade platser kan få bättre amningsstöd, säger hon.

Behövs balanserad forskning
Hon upplever att vissa forskare tycker att mammorna i högexponerade områden kanske inte borde amma eftersom PFAS överförs via bröstmjölken.
− Då menar jag att de inte har förstått att amning handlar om mer än mat. Vi vet till exempel att amningen bidrar till att stärka barns immunförsvar vilket ju skulle kunna vara särskilt viktigt för just de här barnen. Det behövs forskning som på ett balanserat sätt väger amningens positiva betydelse för både mamman och barnet mot riskerna det kan innebära att överföra ytterligare PFAS till barnet.

Det är snart tio år sedan PFAS-föroreningen i Ronneby upptäcktes. Sedan dess har flera andra utsläpp avslöjats på andra platser i Sverige och i världen, men föroreningen i Ronneby sticker fortfarande ut.
− De drabbade har så oerhört höga halter av vissa PFAS i sina kroppar. Det finns ingen känd motsvarighet internationellt. PFAS-föroreningen orsakade blodhalter som ligger hundratals gånger högre än i den generella svenska befolkningen, säger Christel Nielsen.

Hon håller i Lunds universitets del i det internationella samverkans­initiativet Ronneby PFAS Research Program och berättar att det finns ett stort internationellt intresse för att bedriva forskning i Ronneby.
− Eftersom man vet exakt vilka personer som har druckit det förorenade vattnet finns det goda förutsättningar att studera effekterna av PFAS-expo­nering just här. Sverige har också ett detaljerat sjukvårds­register som gör det möjligt att följa de drabbades hälsa.

  • Christel Nielsen, 44, is a docent in epidemiology and conducts research at the department of occupational and environmental medicine at Lund University. She has a degree in pet agronomy and completed her doctorate at SLU in Uppsala in 2009. She has also worked as an epidemiologist at Skåne University Hospital. She has loved horses and riding since childhood, though nowadays she is more of a “pony mom”. The family’s two lagottos often accompany them to the stable.
  • The people affected by the contaminated water in Ronneby are monitored through samples and health records. Christel Nielsen, here together with fellow research team member Christian Lindh, analyses the data and tries to build up a picture of the environmental disaster’s effects on health. PFAS have a half-life of five years, so the substances remain in the body for a long time.

Christel Nielsen berättar att forskningsprojektet där hon undersöker riskerna med tatueringar föddes ur forskningen i Ronneby. Det har tidigare visat sig att vissa tatueringsfärger innehåller kemikalier som kan vara skadliga, men det har inte gjorts någon forskning kring hur tatueringar påverkar kroppen.
− Jag tycker att det är anmärkningsvärt att vi inte vet mer om riskerna, i och med att så många har tatueringar.

Funderade på risker
Stannar ämnena från färgen i huden eller transporteras de vidare ut i olika organ? Kan ämnena ge sjukdomar och i så fall vilka? De där frågorna ställde sig inte Christel Nielsen när hon i sena tonåren traskade iväg till tatueringsstudion i uppväxt­orten Halmstad. Det var först när hon satt med datan från mammorna och barnen i Ronneby som hon började fundera.
− Jag började tänka på vad jag själv har fört över till mina barn.

Hon har två tatueringar, en drake på vänster överarm och ett kinesiskt tecken.
− Så klart! Jag var ju ung på 90-talet, säger hon och höjer ögonbrynen.

Hon berättar att det finns siffror som visar att det är särskilt vanligt med tatueringar just hos kvinnor i hennes egen generation.
− Det handlar kanske om frigörelse på något sätt.

Det kinesiska tecknet som hon tatuerade in som 18-åring betyder häst. Under uppväxten älskade hon att rida och tillbringade mycket tid i stallet.
− Jag var en riktig stalltjej. Man brukar ju säga att stallet lär en att ta initiativ och leda, och det stämmer nog ganska bra in på mig att jag gärna tar den rollen.

Först i släkten
Det stora intresset för djur ledde henne in på husdjursagronomutbildningen som hon läste vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i Uppsala. Hon var den första i sin släkt att plugga på universitetet så att hon skulle bli forskare var långt ifrån självklart.
2009 disputerade hon med en avhandling om mastit, juverinflammation, hos kor. Genom åren har inriktningen för hennes forskning delvis ändrats, men viljan att skapa förändring och göra nytta − för djur och människor − löper som en röd tråd genom karriären.

Sedan hon började med forskningsprojektet om hälsorisker kopplat till tatueringar händer det att hon får mejl från människor som är oroliga.
− Vissa bifogar bilder på sina tatueringar och undrar om jag tycker att huden ser konstig ut, men jag kan ju inte säga någonting om det. Jag uppmanar dem att vända sig till en hudläkare i stället.

Hon konstaterar att många som får problem med sina tatueringar inte vet hur de kan få hjälp.
− Det finns nog också lite skam inblandat. Man har ju själv valt att tatuera sig, men det synsättet tror jag vi behöver komma ifrån. Min forskning handlar inte om att man inte ska tatuera sig utan om att det ska vara säkert att tatuera sig.

Frågar om tatueringar
Under projektet utgår hon från cancerregistret och gör enkätundersökningar med personer som har drabbats av hudcancer eller lymfkörtelcancer.
− Vi ställer frågor om ifall de har tatueringar, och i så fall var och hur stora de är. Vi frågar också om andra skönhetsingrepp som piercingar eller scarification, där man skapar motiv genom att skära i huden.

Hon berättar att läkare i samband med operationer har sett att när­liggande lymfkörtlar tar färg av ens tatueringar. Detta har sedan bekräftats i forskningsstudier.
− Om du har en svart tatuering är lymfkörteln svart och om du har en grön tatuering är den grön. Det vet vi, men vi vet inte vad det innebär. Det är mycket vi inte vet om hur kemikalierna påverkar oss och där vill jag försöka bidra med svar.


Kategorier: Artiklar, Porträtt, Forskning
Lärosäten: Lunds universitet, Sveriges lantbruksuniversitet

Read this article in English