Hösten 1995 började jag skolan i Kiruna. Mina pastellspräckliga kardborreskor hoppade på skolbussen vid vår röd-blå busskur. Den där busskuren låg storslaget placerad i min meänkieli- och samisktalande hemby. Soliga dagar kunde jag se hela vägen till Kebnekaise och regniga dagar syntes i alla fall min mormors bastu. Bakom kuren låg den gamla byaskolan. En imponerande träbyggnad som landat mitt i byn under 1900-talets första hälft och stängts under dess andra. Åh, vad jag önskat att jag fått gå på den skolan i stället för att vänta på bussen i regn, vind och snö.
Så här snart 30 år senare viskas det över köksbordet. Barn blev slagna av lärare på den där byaskolan. För att de talade fel språk, var fel sorts människor. Obildningsbara finnjävlar vars huvudsakliga värde var att skickas ner i gruvan för att smörja maskinerna. På flera skolor i norr förbjöds eleverna att tala sitt hemspråk och som vuxna lärde de heller inte vidare meänkieli eller samiska till sina egna barn. Många satte aldrig sin fot på en utbildningsinstitution igen. I dag föredrar jag min dragiga busskur.
Universitets- och högskolerådet är myndigheten som följer upp högskolans arbete med de nationella minoriteterna. I en rapport från 2018 visar det sig att ungdomar från samtliga av de fem nationella minoriteterna (judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar) fortsatt inte ser det som problemfritt att vara öppna med sin minoritetsidentitet på högskolan. Många förväntar sig att mötas av okunskap, fördomar eller diskriminering i olika former.
I Sverige finns i dag även två aktiva sanningskommissioner, en för utredning av statens historiska behandling av samer och en för meänkielitalande tornedalingar, kväner och lantalaiset. Den senare kommissionen har kommit längst och akademin återkommer där som historiskt viktig vid nedvärdering och assimilering av minoriteten. Forskningen har bidragit med sådant som rasbiologiska undersökningar och gravplundring medan utbildningskedjan under 1900-talet varit den centrala plats där minoritetsspråket fått stryka på foten för svenskan. Starkt påhejat av teorin om halvspråkighet som menade att inlärning av flera språk riskerade att leda till bristande svenska. Halvspråkighetsteorin visade sig senare vara hittepå, men skadan var redan skedd och generationer barn kunde inte längre prata det språk deras föräldrar huvudsakligen använde.
Akademin i dag är snarare en av de arenor där minoriteternas kamp för kultur, språk och rättigheter förs starkast. Exempelvis gick Mittuniversitetet nyligen ut med en strategisk satsning på forskning i och om det sydsamiska området, det går numera att läsa minoritetsspråken på högskolor i Sverige och minoritetsorganisationer för en återkommande dialog med forskare om vilken forskning som bör bedrivas och hur. Forskningen är ett maktmedel som folk i minoriteterna lärt sig att försöka påverka. När en disputerad forskare väljer att lägga resurser och karriär på ett ämne så ges det ett värde. Och vilket värde som ges påverkar de beforskade.
Vad akademin än gör (eller inte gör) så kommer det att lämna arv efter sig. Nutidens ökade lyhördhet gentemot minoriteterna och satsningar på språk och kulturer i form av forskning och utbildningsprogram kommer säkert att föra med sig både gott och ont för framtiden.
I mitt eget liv tänker jag ofta på halvspråkighetsteorin, på de rasbiologiska bilderna av sådana som jag i boken Svenska folktyper från 1919 och på aversionen mot högre utbildning som skolorna skapade hos vissa. Inte för att det berör min egen forskning, utan för att jag lever med följderna. Så är det. Eller som vi säger på meänkieli: Niin on.
Daniel Fjellborg
Doktorand i statsvetenskap
vid Luleå tekniska universitet
