Tio regler för att återskapa akademiska tankesätt

Inspirerad av 1600-talsfilosofen René Descartes listar Luis de Miranda, forskare i filosofisk hälsa, tio regler med syfte att återskapa den akademiska forskarens tankesätt.

I oktober 1649 flyttade en fransk filosof till Sverige med höga förväntningar på sig. Tyvärr dog han några veckor senare utan att kunna fullfölja det uppdrag som han fått av drottning Kristina: att grunda och leda en ny svensk forskar­akademi. René Descartes var kanske modernismens mest inflytelserika tänkare. Vad skulle han ha kunnat åstadkomma om döden inte hindrat honom från att bli chef för den nya Svenska Vetenskapsakademien?

Detta är delvis en replik på den debattartikel som publicerades i DN den 9 december 2022 av Hans Ellegren, ständig sekreterare vid nuvarande Kungliga Vetenskapsakademien. Där beklagar han sig över att svensk akademisk forskning inte är mer inflytelserik internationellt. Anta att vi ska tro Ellegren att det finns något ruttet i den akademiska världen: i så fall hävdar jag att följande regler, inspirerade av Descartes filosofi, skulle kunna bidra till att återföda forskarens tankesätt så att denne kan bli, om inte alltid mer inflytelserik, så åtminstone filosofiskt hälsosam.

Regel 1: Tänk som dig själv innan du tänker som andra.
En bra forskare måste erövra (och ges) förutsättningar att tänka så självständigt som möjligt. Denna regel är kanske den svåraste för akademiker. Descartes rekommenderade att vi för en stund skulle glömma vad andra människor tycker eller vad de har tänkt. Hans första lektion för att bli en bra forskare var att bli djärv nog att tänka själv, utforska nya horisonter och utföra forskning som inte är ”akademisk” i betydelsen konservativ, mimetisk eller politiskt korrekt.

Regel 2: Tänk stort och bortom det möjliga innan du tänker nyttigt.
En bra forskare är inte som en startup: hans eller hennes första funktion är inte att lösa aktuella problem med tekniska verktyg, utan att sträva efter sanningen. Descartes rekommenderade att vi skulle begrunda innan vi räknar. På engelska kan man kalla det för ”bluesky”-tänkande, ett öppet tänkande som inte omedelbart försöker lösa ett identifierat problem, utan snarare mediterar över ett nytt sätt att se saker. Tyvärr, människor som arbetar med det otänkbara, det till synes omöjliga, det förment oanvändbara, behandlas inte väl inom akademin.

Regel 3: Tänk långsamt, inte hektiskt.
En bra forskare måste ges möjlighet att arbeta lugnt och med god forskningstid. Tänk om allt vi tror varit falskt? Det här är den typen av frågor Descartes ställde sig själv när han lät kaminens eld hypnotisera sina tankar. Han väntade många år innan han publicerade sina tankar. Akademin i dag föredrar inte långsamt tänkande som den borde. Postdoktorala jobb är sällsynta och varar bara två år. När man har ”turen” att få en lektorstjänst lämnar antalet undervisningstimmar, byråkratin och jakten på finansiering ofta lite tid att tänka djupt.

Regel 4: Tänk med ditt hjärta såväl som med ditt sinne.
Forskare måste ges möjlighet att arbeta med det de beundrar. Det glöms ofta bort att drottning Kristina bjöd in Descartes till Sverige tack vare hans författarskap om känslor lika mycket som hans författarskap om kognition. Filosofen trodde att beundran var kärnan i alla känslor. Det är viktigt att utforska det vi beundrar. För att kunna tänka hälsosamt tyckte Descartes att vi borde självkritiskt mobilisera vår fantasi, våra sinnen, vårt minne, vår erfarenhet och allt som gör oss till de vi är. Detta kallas ibland för intuition.

Regel 5: Tänk med begrepp och inte bara med siffror.
Forskare ska få tänka klart med begrepp och inte gömma sina argument bakom siffror och statistik. Descartes var en förstklassig matematiker, men han var också medveten om att vissa saker inte kan mätas: vår tänkande kärna, vår känslomässiga integritet, våra tvivel, allt detta är en grundläggande del av vår upplevelse av livet och sanningen. Mycket av det som gör oss till människor är inte evidensbaserat. Descartes sa att det som är viktigare än siffror är att vara tydlig och begreppsmässigt distinkt i kommunikationen med andra. Kvantitativ forskning har blivit fetischerad i akademin. Folk glömmer att det bakom varje mätning också finns en ideologi: våra paradigm speglar en grupps intressen. Akademins verkliga problem är bristen på begreppsmässig klarhet i de flesta forskningsprojekt.

Regel 6: Tänk utanför de akademiska disciplinerna.
Forskningsavdelningar bör omdefinieras kring tvärvetenskapliga teman, inte kring discipliner. Att tänka utanför ramarna är svårt inom akademin på grund av en klibbig konservatism när det gäller definitionen av discipliner. Alltför många professorer skyddar sina discipliner mot förändring och hävdar: ”Detta är inte historia! Det är inte fysik! Detta är inte filosofi!” Det finns fortfarande många stambefästningar och murar på våra universitet. Detta återspeglar inte bara bristen på intellektuellt mod utan också rädslan för att förlora studenter och finansiering. Kognitiv tribalism är den värsta sortens kåranda.

Regel 7: Tänk inte hela tiden; var också en utövare.
Forskare måste ges möjligheter att bli hörda och att testa sina metoder i världen. Descartes var också en filosofisk rådgivare; han ägnade mycket tid åt brev där hans korrespondenter undrade över meningen med livet. Han accepterade inbjudningar till personlig dialog. Forskning behöver förankras i praktiken. Ett upplyst samhälle är inte tankens fiende, utan snarare ett som är aktivt upptaget av dess filosofiska hälsa. Vi behöver eftertänksamma forskare som stör beslutsfattare genom att fråga om vi lever i en riktigt meningsfull värld. Filosofisk hälsa handlar om samstämmigheten mellan vad vi tänker och vad vi gör.

Regel 8: Tänk utanför kapitalismens gränser.
Syftet med en forskare ska inte vara att tjäna pengar för att överleva. Om du besöker Adolf Fredriks kyrka i Stockholm, ser du än i dag ett marmormonument som hedrar Descartes. Skulpturen föreställer sanningens ängel som jagar illusionsdimman från vårt jordklot. Vi behöver i dag en delad kosmologi som förenar jordborna till samma medskapande vision snarare än en dogm. Descartes reste hela tiden, ofta för att slippa bli förföljd av sin tids dogm, den kristna kyrkan. Vår globala dogm i dag är kapitalism. Men bra forskning kan inte lyda kapitalismens regler. Bra forskning kan vara ekonomiskt improduktiv, impopulär och olämplig att marknadsföras.

Regel 9: Skydda dig själv från dina vänner.
Forskare kommer ofta att försöka arbeta med sina vänner eller människor som liknar dem. Det finns alltför ofta inom akademin en form av korruption som består i att anställa personer som vi redan känner eller som vi tror att vi känner. Men det är fel att till exempel tro att man som feminist kommer att må bättre av att jobba med feminister, eller att man som man behöver vara omgiven av andra män. Det är fel att tro att om man är marxist så ska man omge sig med vänsterfolk, eller att om man är konservativ så ska man omge sig med traditionalister. Det är fel att tro att du ska anställa din man eller din barndomskamrat för att göra ett bättre jobb. Descartes tvekade inte att engagera sig i korrespondens med kvinnor eller de som kunde utmana hans egna åsikter.

Regel 10: Nu kan du glömma dessa regler.
Syftet med denna artikel var att få oss att reflektera över en djärv och kreativ forskningsmiljö. Till skillnad från Hans Ellegren vid Kungliga Vetenskapsakademien tycker jag inte att det finns för många forskare eller för många universitet. Det finns aldrig tillräckligt med forskare i vårt samhälle. Alla borde bli forskare på ett eller annat sätt, det vill säga fritänkare och utredare av vår professions filosofiska hälsa. Är vi hjältar som kämpar mot sinnets korruption? Vad är vår djupa orientering och syfte? Kommer vi till jobbet med vårt kritiska tänkande och kreativa sinne, eller lämnar vi det hemma? Älskar vi sanningen även om den är en flödande varelse, som ofta byter kläder med tiden, aldrig tillhör en grupp eller någon annan?

Avslutningsvis hoppas jag, kära läsare, att du inte blev helt övertygad av den här artikeln. För, som Descartes sa: tvivel är ursprunget till visdom.

Luis de Miranda
Forskare i filosofisk hälsa,
Uppsala universitet


Kategorier: Debatt, Forskning