En morgon fastnade min blick på ett mejl som utlovade hjälp med att författa vetenskapliga artiklar snabbt och enkelt med hjälp av artificiell intelligens. Nyfiket – om än skeptiskt – läste jag vidare. Tjänsten bygger på en algoritm som utifrån vissa kriterier söker upp webbaserad information och automatiskt genererar texter. Vilken dröm för alla undervisningstyngda lärare att med ett knapptryck låta en AI spotta ur sig de där artiklarna man aldrig har tid att skriva, tänkte jag på skämt, och slängde mejlet.
Senare samma dag nämnde jag detta för mina uppsatsskrivande studenter. De blev väldigt nyfikna. Hur fungerar det? Hur bra blir texten? Används vetenskapliga källor? Jag insåg genast mitt misstag och la snabbt till att det här inte är användbart för uppsatser eftersom AI-författade texter fastnar i universitetets plagiatkontroll. Men när jag gick därifrån kunde jag inte vifta bort frågan lika enkelt som jag hade gjort inför studenterna. Deras frågor krävde ett seriöst svar så jag beslöt mig för att testa.
Jag sökte igenom utbudet av AI-författare som finns på nätet och fastnade för en som är specialiserad på just vetenskapliga texter. Gratisversionen som jag provade genererar texter om max 500 ord men för en ringa summa får man betydligt längre texter. Det enda jag behövde göra var att skriva in en titel som skulle innehålla textens nyckelord.
Där jag förväntade mig referenser till Wikipedia fick jag referenser till etablerade vetenskapliga tidskrifter.
Jag valde tre olika ämnen som jag visste att studenterna var intresserade av. Minuter senare fick jag tre AI-författade texter. De var alla språkligt korrekta, ämnesmässigt relevanta och innehöll både metodologiska och teoretiska kopplingar (om än lite spretigt redovisat). Därtill innehöll texterna referenser till offentlig statistik och till vetenskapliga studier. Där jag hade förväntat mig nonsensmeningar fick jag alltså ett begripligt narrativ, och där jag förväntade mig referenser till Wikipedia fick jag referenser till etablerade vetenskapliga tidskrifter.
Skrattar bäst som skrattar sist, tänkte jag, och laddade upp de tre texterna på studentportalen och granskade dem med lärosätets plagiatkontroll. Kontrollen visade en textmatchning om mellan noll och fem procent, det vill säga väldigt lågt. Slutsats: lärosätets plagiatkontroll upptäcker inte AI-författade texter. Efter att ha satt mig in i ämnet så förstår jag att AI-författare gör mer än att bara pussla ihop befintliga textfragment, de skriver också om den hoppusslade texten, och skapar därmed ny text.
Det som jag i min okunskap hade sagt till studenterna stämde alltså inte.
Man får anta att företagen som tillhandahåller plagiatkontroll redan är på bollen. Samtidigt ligger alla kontrollsystem alltid steget efter. Och AI-författarna är fortfarande unga och kommer säkerligen att bli ännu bättre. Om vi nu inte kan lita på våra automatiserade kontrollsystem, hur vet vi då om en skriftlig inlämningsuppgift är författad av en människa eller en AI?
Jag tänker mig att det är svårt att diskutera och försvara en AI-genererad text om man inte känner sina argument.
Hur omodernt det än låter så är kanske det bästa sättet att motverka AI-författade texter på våra utbildningar att plocka fram lärarens analoga verktygslåda och lägga större vikt vid att seminariebehandla inlämningsuppgifter. Jag tänker mig nämligen att det är svårt att diskutera och försvara en AI-genererad text om man inte känner sina argument och vet varför man gjort vissa teoretiska eller metodologiska val.
Om AI-författare kommer att börja användas av studenter eller ej återstår att se. Men om det blir så (och här bör man nog inte vara naiv) får vi lärare kanske anledning att lägga än större vikt vid det som alltid varit ett signum för vår profession och vårt arbetssätt, nämligen seminariet och det akademiska samtalet.
Marcus Persson
Docent i sociologi, Linköpings universitet