Till 2030 ska varje lärosäte som anslutit sig till Klimatramverket ha genomfört åtgärder för att uppfylla 1,5-gradersmålet. För de lärosäten som inte redan har anslutit sig till Klimatramverket och Lärosätenas klimatnätverk förväntar vi oss i Sveriges förenade studentkårer, SFS, ett minimum om motsvarande ambition i att sänka lärosätets egna klimatavtryck.
”Vi studenter och doktorander vill se mer ambitiösa mål än att lärosätena själva ska bli klimatneutrala.”
Men vi studenter och doktorander vill se mer ambitiösa mål än att lärosätena själva ska bli klimatneutrala. Som bärare av vetenskapligt förankrad kunskap om miljön och klimatet måste lärosätena ligga i framkant och vara ett föredöme. Särskilt när politiken vacklar. Lärosätena är stora organisationer och har därför betydande påverkan på miljön och klimatet, både i sin närmiljö och på global nivå. Att minska den egna påverkan är nödvändigt för att lärosätena ska vara förebilder och kunna sprida kunskap och redskap för omställning till övriga samhället.
För omställningen till ett hållbart samhälle krävs forskning, utbildning och samverkan. För att lärosätena ska kunna utbilda, utveckla, innovera och kritiskt granska måste de vara starka och fria. Men med den akademiska friheten kommer också ett tungt ansvar. Alltför ofta åberopas forskningens exceptionalism (”just vi gör ju så viktiga saker”) som argument för att ge undantag åt oss själva och skjuta den egna omställningen på framtiden. Det är inte ansvarstagande och det underminerar lärosätenas trovärdighet – om inte ens ni kan ställa om, så vem?
”Det är ett arbete som behöver göras vid varje lärosäte, och det brådskar.”
Avgörande för att bygga en hållbar akademi är legitimitet och transparens. Lärare och forskare, doktorander och studenter, liksom alla andra anställda eller knutna till lärosätet – och samhället i stort – måste se att de åtgärder som vidtas är tillräckliga, adekvata, proportionerliga och framför allt rättvisa i förhållande till olika verksamheters utsläpp och möjligheter att minska dessa. Det är ett arbete som behöver göras vid varje lärosäte, och det brådskar.
Forskningen är till sin natur global och bygger på möten mellan individer. De statliga universiteten och högskolorna är därför föga förvånande de myndigheter som står för störst koldioxidutsläpp från flygresor. I viss mån är resor till och från bland annat konferenser nödvändiga – det handlar inte enbart om den enskilde forskarens nätverksbyggande och karriär, utan om ett globalt vetenskapligt samtal och utbyte.
Resultat som presenteras, självklarheter som ifrågasätts och samarbeten som skapas är avgörande för forskningens framsteg. Men forskning måste på samma sätt som alla andra verksamheter ske inom ramen för planetens gränser. En del av det är att flygresandets roll i verksamheten måste omvärderas, nödvändighet i varje flygresa bedömas och alternativ utvecklas och förbättras.
Vi förstår att det inte är enkla beslut som ska fattas om vem som får delta på plats och hur de reser. Inte heller är det enkelt att utveckla digitala lösningar anpassade till lokala behov och förutsättningar. Men det blir inte bättre av att de besluten fattas långt från verksamheten och den djuplodande kompetensen inom det egna området eller lokalkännedomen om olika behov och möjligheter. En intressant studie vid KTH visar exempelvis att flygresorna är ojämlikt fördelade inom akademin, där enbart 20 procent av de anställda står för 80 procent av utsläppen från flygresor. Här finns stort utrymme för förbättring.
”Vi vänder oss därför till dig som är prefekt, dekan och motsvarande: dig åligger att känna till vilka utsläpp som orsakas i just din verksamhet, att se deras sammanhang och att aktivt använda den kunskapen för att få ner utsläppen till nivåer som är kompatibla med en framtid.”
Vi vänder oss därför till dig som är prefekt, dekan och motsvarande: dig åligger att känna till vilka utsläpp som orsakas i just din verksamhet, att se deras sammanhang och att aktivt använda den kunskapen för att få ner utsläppen till nivåer som är kompatibla med en framtid. Insatserna måste vara systematiska och stödjas av fakultets- eller lärosätesövergripande redskap som möjliggör att så nära som möjligt utgå från en analys av de faktiska utsläppen. Du behöver kunna svara på frågan: Vem står för vilken del av verksamhetens utsläpp och vad kan göras för att minska dem?
Vi vänder oss därför till dig som är rektor, vicerektor eller på annat sätt leder lärosätesgemensam verksamhet: ge det stöd och de incitament som krävs för en systematisk och rättvis omställning. Sektorn behöver såväl koldioxidbudgetar som koldioxidresultaträkningar.
”Den som använder fina ord om hållbarhet men inte gör verkstad av dem ska inte premieras i finansieringssystemet.”
Sist men inte minst vänder vi oss till forskningsråden: våga ställa krav! Den situation vi i dag befinner oss i visar med all önskvärd tydlighet att det inte är tillräckligt att reflektera och formulera vaga målsättningar. Vi behöver agera och ta mer medvetna beslut. Den som använder fina ord om hållbarhet men inte gör verkstad av dem ska inte premieras i finansieringssystemet.
Linn Svärd
Ordförande för Sveriges
förenade studentkårer
Karl Kilbo Edlund
Vice ordförande för Sveriges förenade studentkårers doktorandkommitté
