Jag fastnade nyligen för Kristina Espmarks avhandling om Astrid Cleve (under en period von Euler), den första kvinna som disputerade i ett naturvetenskapligt ämne i Sverige. Mest för att jag funderade över hur en uppenbart intelligent och tänkande människa kunde försvära sig så till Hitler att hon försvarade nazismens världsbild till sin död 1968. Men tankarna vandrade vidare till kvinnors roll inom vetenskapen som helhet.
Cleve växte upp inom universitetets hank och stör, bokstavligen; hennes far var kemiprofessor i Uppsala med tjänstevåning på institutionen. Hon fick därför de bästa förutsättningar att påbörja en akademisk karriär. Denna hindrades dock av att hon inte förklarades docentkompetent, mycket möjligt för att hon inte skulle konkurrera med män om akademiska tjänster. Cleve gifte sig med Hans von Euler, kanske för att kunna forska tillsammans med honom. När äktenskapet upplöstes verkar Cleve ha varit bitter för att von Euler inte erkände hennes insatser i deras gemensamma forskning.
Jag läste vidare i Hanna Markusson Winkvists bok Som isolerade öar om ”de lagerkransade kvinnorna” som även den väckte funderingar kring hur kvinnor, till nyligen, har behandlats inom akademin. Som uppvuxen i Lund träffade jag själv i min barn- och ungdom ett antal äldre damer med berättelser som vi förhoppningsvis ska slippa höra i framtiden. Till skillnad från Cleve hade de gift sig med män som inte hörde till samma vetenskapliga fack och därför inte hade kunnat fungera som makens ”assistent” på det vis Cleve hade.
Men det var något som skavde ytterligare. Varför så mycket fokus på disputerade kvinnor? (Dåtidens doktorsgrad var högre än dagens doktorsexamen.) De disputerade är naturligtvis lättare att spåra, men var finns berättelserna om alla kvinnor som inte fick lagerkrans? Nog har även dessa bidragit till vetenskapens utveckling?
Ett speciellt skäl till att jag intresserade mig för Cleve och hennes nazism var kontrasten till min farmor, Elsa. Farmor var 20 år yngre än Cleve, andra generationens flykting undan ryska pogromer. Att hon var född av judiska föräldrar och var politiskt engagerad, under många år ordförande i Folkpartiets kvinnoförbund i Skåne, gjorde att hon och familjen fanns på de svenska nazisternas – Cleves åsiktsfränder – dödslista.
Farmor disputerade inte, men liksom Cleve gifte hon sig inom sin vetenskap och kom att under flera år fungera som sin 20 år äldre makes forskningspartner. Om dagens medförfattarskapsregler hade gällt på den tiden borde farmor nog ha varit medförfattare på flertalet av farfars publikationer efter att de gift sig. Farmor deltog aktivt i skandinaviska och internationella vetenskapliga konferenser och skötte korrespondensen med farfars kollegor runt om i världen.
Farfars arbete om rödalger gäller än i dag som grund för deras systematik (indelning i arter, släkten och så vidare). Men hans magnum opus publicerades inte förrän sex år efter hans död, och först efter att farmor bearbetat och sammanställt materialet. Internationellt konstaterades att ”för att kunna åstadkomma detta måste fru Kylin vara en nästan (min kursiv) lika framstående forskare som sin store make”.
Farmor fortsatte också att fram till sin död aktivt delta i internationella konferenser och kommunicera med världens ledande algologer och gjorde därmed en avgörande insats för vetenskapen.
Farmor kan inte ha varit den enda icke disputerade kvinna som främjat vetenskapen. Kanske finns det anledning för envar att samla dokumentation om odisputerade mor- och farmödrars vetenskapliga insatser? Det skulle vidga bilden av hur kvinnor bidragit till vetenskapens utveckling.
Henrik Kylin
Professor vid Linköpings universitet
