Uppdrag i bemanningsplaner löser inte arbetsrelaterad stress

Replik till Malmström och Negretti

27 juni, 2022
Anna Ida Säfström

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens/skribenternas egna.

I en debattartikel i Universitetsläraren 2 maj 2022, föreslår Hans Malmström och Raffaella Negretti att akademiska uppdrag bör skrivas in i bemanningsplanerna genom en modell de kallar Syftesdriven, Medveten, Ansvarsfull, Realistisk och Transparent (SMART) bemanning. Malmström och Negretti belyser ett reellt problem inom akademin: att den arbetsrelaterade utmattningen är hög och att många har en ohållbar arbetssituation. Jag menar dock att införandet av dokumentation i bemanningsplaner av alla akademiska uppdrag är allt annat än smart.

Vid första anblick är det lätt att se detaljerade bemanningsplaner och tydliga överenskommelser om arbetets innehåll som en lösning på arbetsrelaterad stress. Det verkar också vara en åsikt framförd i allehanda rapporter. Men skrapar vi på ytan inser vi att denna lösning bär på ett antagande om att orsaken till den arbetsrelaterade stressen är de enskilda forskarnas oförmåga att planera och genomföra sina uppgifter. Är det orsaken?

Att gång på gång ställas inför valet att antingen göra ett gott arbete eller få återhämtning kan lätt få en att utbrista: ”Det här går inte! När ska jag göra detta?”, men det är en retorisk fråga för att synliggöra ett grundläggande problem, som inte löses av att någon pekar i din bemanningsplan och svarar ”På de här tre timmarna.”

Det grundläggande problemet handlar snarare om en konflikt mellan forskarens syn på sitt arbete som en profession och linjeorganisationens syn på samma arbete utifrån en marknadslogik. I en mening kan konflikten lösas genom att forskaren övergår till samma marknadslogik – vilket väl är det Malmström och Negretti gör i sin artikel – men inte utan att arbetet nedgraderas från profession till vara.

”Profession” kan definieras på många sätt, men en gemensam kärna är friheten att använda sitt omdöme: att utifrån sin kompetens göra bedömningar inom yrket. Oftast brukar väl yrkesgrupper sträva efter att betraktas som professioner och slå vakt om sin autonomi. Arbetet beskrivs som komplext och oförutsägbart, och därmed som beroende av omdömesgilla beslut (se till exempel Magna Robertssons debattartikel i Universitetsläraren 12 maj, 2022).

Malmström och Negretti väljer dock att beskriva bedömningsuppdrag som granskare, opponent, sakkunnig och dylikt som serviceuppdrag och som en del av en jobba-gratis-kultur. Denna beskrivning positionerar den enskilda forskaren som en utförare av en rad oberoende tjänster och universitetet, andra forskare, forskarstuderande och studenter som köpare av dessa tjänster. Forskarens arbete är att utföra tjänster mot betalning från dessa köpare. En rimlig följdsats av ett sådant synsätt blir att det ”smarta” är att dela upp livet i arbete och fritid, och att bevaka gränsen mellan dessa hårt – om du utför arbete på din fritid är du lurad; du har gjort en dålig affär.

Men är det verkligen det absolut värsta som kan hända en forskare, att hen får läsa och kritiskt granska en artikel eller avhandling utanför sina ålagda 1 700 timmar?

Det framstår i alla fall som att Malmström och Negretti upplever det som betydligt värre, än att utföra de arbetsuppgifter som är förknippade med deras bemanningsmodell. Är detta en utbredd åsikt?

Ser du fram emot att vid varje förfrågan om ett akademiskt uppdrag ha ett samtal med din chef om uppdragets syfte och ambitionsnivå?

Att diskutera med din chef om uppdraget du fått ska ta en eller tre timmar?

Om det är rimligt att du gör det, eller om du snarare borde rätta sex ytterligare tentor?

Vill din chef ha ett sådant samtal varje gång en medarbetare får en förfrågan?

Vill din chef ta ställning till varje akademiskt uppdrag som inkommer till medarbetarna?

Vill du vid varje förfrågan dokumentera uppdragets syfte och omfattning, motivera dess ansvarsfullhet i relation till dina andra arbetsuppgifter och din livssituation, definiera vad som är en rimlig ambitionsnivå för uppdraget och kommunicera detta till alla andra berörda?

Vill du få allt detta kommunicerat till dig om dina kollegors uppdrag?

Man undrar hur mycket tid detta arbete skulle ta i anspråk och på bekostnad av vad. Låt oss som Malmström och Negretti räkna lågt, och tänka oss att varje forskare i snitt får fem förfrågningar per år, och att samtalen, dokumentationen och kommunikationen förknippad med varje uppdrag tar en timme. Personligen skulle jag nog hellre varje år ägna 40 timmar utanför min arbetstid åt att läsa och granska vetenskapliga artiklar inom mitt fält, än 5 timmar inom min arbetstid åt ovanstående uppgifter. Men det är jag kanske ensam om.

Den i dag utbredda diskursen om relationen mellan arbete och fritid står i skarp kontrast till det C Wright Mills skriver i sitt appendix till Den sociologiska visionen:

”De mest aktningsvärda medlemmarna av den vetenskapliga sammanslutning som du valt att ansluta dig till skiljer inte på arbete och liv. De tycks ta båda på alltför stort allvar för att tillåta en sådan splittring och vill befrämja ett berikande växelspel mellan dem bägge.”

Detta är vad arbetet som forskare kan vara: en meningsfull verksamhet som förenar arbete och liv. Av någon anledning har vi sedan 1959 dock snarare strävat efter en allt tydligare och striktare splittring mellan liv och arbete, som om vårt arbete vore en tom och själsdödande verksamhet vi vill främja oss från – i alla fall alla delar av arbetet som inte är fri forskningstid. Jag tror dock inte att undervisning och akademiska uppdrag är tomma aktiviteter i sig. Snarare är det nog så, att de utgör en viktig del av det professionella uppdraget som forskare och medför erfarenheter och reflektion som kan ge nya perspektiv och insikter för forskningen, och tvärtom. Jag tror att det är uppdelningen i många separata aktiviteter, och att varje aktivitet tilldelas endast så mycket tid att den kan utföras hjälpligt, som är själsdödande. Som forskare och lärare är det bedrövligt att tvingas utföra arbetet hjälpligt; du vill utföra ditt arbete allt bättre.

Att odla sin professionella reflektion och kompetens tar tid: sammanhängande tid, ostörd tid, och tid vid rätt tillfälle. Att vi har årsarbetstid som vi är relativt fria att förlägga är inte en ”bra affär”, utan en grundläggande förutsättning för att vara professionell och att göra vårt arbete effektivt och med kvalitet. Att be att denna tid i allt högre utsträckning styrs upp av någon annan tror jag är ett steg i väsentligt fel riktning.

Med detta sagt menar jag förstås inte att vi ska skapa och upprätthålla en akademi som leder till ohälsa och arbetsrelaterad utmattning. Jag menar bara att det kanske inte föreligger exakt ekvivalens mellan att en verksamhet leder till ohälsa och att den bärs upp av obetalt arbete. En fördel med obetalt arbete är till exempel att det innebär ett betydligt större mått av intellektuell frihet.

Om du upplever att det finns en förväntan att utföra akademiska uppdrag i dag, kan jag lova att den förväntan kommer upplevas starkare om de är inskrivna i din bemanningsplan – liksom förväntan att du inte ska göra dem ifall de inte står där. Samtidigt finns det inte någon garanti för att din chef är överens med dig om vilka uppdrag du ska åta dig, för att tiden du får för dem är rimlig och anpassad efter hur du vill ta dig an ditt professionella uppdrag, eller för att tilldelningen inte kommer att urholkas över tid.

Snarare än att efterfråga en minutiöst tids- och innehållsbestämning av varje akademiskt uppdrag borde vi kanske verka för en allmän arbetstidsförkortning. Eller i alla fall ett större utrymme i våra tjänster som vi själva, utifrån vårt professionella omdöme, fritt förfogar över.

Anna Ida Säfström
Universitetslektor, Umeå universitet

Anna Ida Säfström

Vad tycker du? Skicka in din replik eller debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023