I grunden är Alejandro Bonnet, adjunkt i mimgestaltning, en nörd, säger han. En nörd som har fastnat för detaljer och den tekniska delen av mimgestaltning. Och för hur det tekniska ska bli konst.
– Mim är en del av ett sceniskt språk med flera olika delar. Både det klassiska med att lära kroppen att illustrera olika saker, som att lyfta en väska eller dra en vagn. Men framför allt är det en modern scenkonst genom en kroppsligt tänkande skådespelare. Det vill säga att jag inte behöver uttrycka vad jag känner och tänker med ord, utan att min kropp gestaltar mina inre drivkrafter och tankar.
Det bästa med jobbet är att han som lärare får förvalta mimtekniken vidare, säger han.
– Jag kan inte lära mina studenter att bli konstnärer. Utan kan bara lära dem ett språk för att uttrycka sin konstnärlighet.
Kan man inte lära sig att bli konstnär, tror du?
– Jag ska inte bedöma alla andra konstarter eller pedagoger. Men mim är väldigt specialiserat på kontroll över muskulaturer. Hur jag transformerar den och vad jag vill se är en sak. Vad jag vill säga är en annan.
Utbildningen, eller Alejandro Bonnet, vill inte heller förmedla vad som är bra eller dålig konst, utvecklar han.
– Har du en dröm så hjälper vi dig att försöka nå dit. Men just eftersom det här är så exakt är det inte själva utbildningen som utbildar studenterna i konstnärskap.
Mimar med ljud
I sin forskning undersöker Alejandro Bonnet dock bilden av att en mimare måste vara stum, med målet att hitta övningar som får mimare att lägga ljud till det de gör.
– Att vi inte utforskar ljud som en del av det kroppsliga uttrycket begränsar den konstnärliga utvecklingen av mim som konstform. Den berövas en dimension.
