Det 14-gradiga vattnet känns kallt mot ansiktet. Den ljusblå näsklämman kniper åt om näsborrarna. Jag känner ett tryck från lungorna upp mot halsen. Vill ha luft. Vill samtidigt hålla andan så länge jag kan. Till slut blir trycket för starkt och jag lyfter ansiktet ur vattenbaljan där jag ligger på britsen. Erika Schagatay, professor i zoofysiologi, torkar mig med en handduk i ansiktet.
– Det här är ett sätt att simulera dykning. När försökspersonen ligger så här kan vi mäta saker på fingrar och armar med medicinsk utrustning som inte fungerar under vattnet, säger hon.
”Extreme physiology lab” står det på dörren till det lilla rummet, som ligger i en av de gula byggnader som utgör Mittuniversitetets campus i Östersund. På mina fingrar sitter olika mätare som registrerar bland annat puls, blodtryck och blodflöde. Elektroderna på ryggen mäter EKG, hjärtats elektriska aktivitet, och koldioxidnivån i blodet genom huden.
Människans inre dykutrustning
Ovanför vattenbaljan visar en datorskärm hur min puls sjunker och blodflödet i fingrarna minskar; dykresponsen har kickat in. Då fokuserar kroppen på att förse hjärnan och hjärtat med syre och minskar blodtillförseln till de delar som klarar sig längre utan syre.
– Människan har, liksom sälar och valar, en inre dykutrustning i form av organ som är anpassade för att snåla på syret när vi håller andan. Personer som har en stark dykrespons kan hålla andan längre och dykresponsen påverkar hur duktig du kan bli på att fridyka, då man dyker utan lufttuber.
Frågan om varför människan kan fridyka har gäckat Erika Schagatay under hela hennes arbetsliv som forskare. Som 20-åring dök hon en dag med tuber och befann sig 36 meter under Röda havets yta. Såg en harpunfiskare som fridök. Han sköt en två meter lång muräna med harpunen. Den kraftiga ålen slängde sig fram och tillbaka, spetsad av spjutet.
– Mannen hade varit nere under ytan i över tre minuter, jag trodde att han skulle tuppa av och höll mig i närheten för att kunna hjälpa honom. Men till slut simmade han upp med muränan och såg nöjd ut. Det blev jag imponerad av.
Upplevelsen väckte frågor. Människan är ju ett landdjur, hur gick det där till egentligen? Erika Schagatay började läsa i medicinsk litteratur.
– Men i böckerna stod det att människan inte kan dyka så som jag hade sett mannen göra.
Berättelser om vattenfolket
Som magisterstudent i zoofysiologi reste Erika Schagatay till Indonesien. Hade läst gamla reseberättelser från 1800-talet om vattenfolket. Det stod att de kunde hålla andan i en timme. Tillsammans med en kompis gav hon sig ut på jakt efter det mytomspunna folket. Frågade sig fram, hörde rykten. Vattenfolket har fiskfjäll och gälar, sade människor. Så, en dag, träffade de en barbröstad man som stod upp och paddlade. Han var hövding i en vattenfolksby. Huden på bröstet och axlarna såg mycket riktigt ut att vara täckt av fiskfjäll.
– Jag pratade senare med en hudforskargrupp i Lund som menade att det kan vara en reaktion på att huden utsätts för mycket salt.
Erika Schagatay skrev sitt examensarbete om dykresponsen hos vattenfolket bajau, och fann att den är mycket stark. Sedan har hon återvänt flera gånger. I början dök hon med tuber, men har tränat upp sin förmåga att hålla andan och dyker numera utan utrustning. I dag kan hon hålla andan i fyra minuter och femton sekunder.
– Vi reser långt ut i obygden och åker i enkla kanoter, då är det bökigt att ta med tung dykutrustning.
Teorier om människan som djur
Under ytan fotar och filmar hon bajaufolkets dykmetoder och arbetssätt. Har visat att de bara andas 40 procent av sin arbetstid. Vattenfolket kan som mest hålla andan sammanlagt fem timmar om dagen. Erika Schagatay lägger fram en stor snäcka på bordet.
– De plockar bland annat sådana här, conch-snäckor, det är en middag för en hel familj.
Forskningen hänger också ihop med hennes intresse för vad människan egentligen är för djur. Det var på en konferens 1987 som Erika Schagatay för första gången hörde talas om teorin om strandapan. Att människan kan ha varit en apa som levde längs stränderna och hämtade sin föda i vattnet. Teorin förklarar en hel del, menar hon, som varför människan inte har päls men däremot underhudsfett och går upprätt.
– Det skulle också kunna förklara varför vi kan träna oss i att dyka djupt. Det kommer alltmer information som gör det rimligt att tänka sig att människan har varit en strandapa. Det är spännande!
Håller andan med hjälp av mjälten
Det kittlar till och känns kallt mot huden när Erika Schagatay stryker genomskinlig gel på min ländrygg i dyklabbet. På ultraljudsmaskinen träder min mjälte fram, påminner om en svartvit böna. Hon mäter: drygt nio centimeter lång och fyra centimeter tjock, en vanlig mjälte. Det är ett av de forskningsfynd som hon är mest nöjd med, att mjälten hjälper dykare att hålla andan. Ju större mjälte, desto längre dyktid.
– Mjälten är en säck med röda blodkroppar. När man börjar få syrebrist klämmer den ihop sig, så att de röda blodkropparna kommer ut i blodcirkulationen. Man ökar då syrelagret i blodet. Vi kan se på ultraljud hur mjälten krymper när man håller andan.
Om man vill hålla andan länge hjälper det också att dricka rödbetsjuice. Det var en doktorand som kom med idén efter att engelska forskare hade visat att rödbetsjuice, och annat som innehåller ämnet nitrat, minskar syreförbrukningen. ”Det där stämmer inte”, tänkte Erika Schagatay, ”Vi gör en studie på dykare bara för att visa att det är fel”.
– Men det blev spännande resultat. Fridykare som hade druckit rödbetsjuice med nitrat kunde hålla andan 11 procent längre än när de hade fått placebo.
Vi lämnar dyklabbet och går ner i höghöjdskammaren. Den består av ett mindre rum med stora fönster. Plötsligt är det som om vi befinner oss på 5 300 meters höjd, samma nivå som södra baslägret på Mount Everest. Härinne är syrehalten i luften 11 procent, jämfört med 21 procent utanför kammaren. På våra pekfingertoppar sitter pulsoximetrar som mäter syrenivån i blodet. Blir syrebristen för stor kan man svimma.
På toppen av Mount Everest
Erika Schagatay har gjort flera expeditioner med studenter och doktorander i Himalaya i norra Nepal. De gör mätningar på varandra, på klättrare som ska upp på toppen av Mount Everest och på sherpabefolkningen som är anpassad till att leva i bergen.
– I de tre Everestexpeditioner som jag följt har alla medlemmar kommit tillbaka, men det är inte alla klättrare som överlever.
Människor tål hög höjd olika bra. Varför det är så vet forskarna ännu inte. Just nu håller Erika Schagatay och hennes forskargrupp på att utforma ett test för att avgöra i förväg hur känsliga olika personer är för hög höjd. De senaste åren har hennes team visat att de anpassningar som sker i kroppen på hög höjd liknar det som händer vid dykning. Om du är duktig på att hålla andan, har en stark dykrespons, en stark mjältesrespons och dessutom en stor mjälte så klarar du dig bra även på hög höjd. Själv beskriver hon sig som en medelmåtta när det gäller höjdkänslighet.
– Jag är inte en av de känsligaste och inte heller supertålig. När vi mätte min mjälte i ett pilotförsök för några år sedan låg den i överkant inom normalspannet.
Erika Schagatay har nyligen tillbringat två månader vid Blue Hole, ett djupt hål i korallrevet i Röda havet i östra Egypten, som lockar världens främsta fridykare. Hon bygger upp ett labb för att mätutrustningen ska finnas på samma plats som studieobjekten.
Dyker på fritiden
Hennes forskningsteam gör mätningar på deltagare i dyktävlingar runt om i världen. För några år sedan deltog den svenska fridykaren Annelie Pompe i en studie.
– Hon gjorde ett stopp på vägen upp så att vi kunde mäta hur mycket syre som gått åt under dyket. Jag satte en pulsoximeter på hennes panna och skrev upp värdena, sedan steg hon mot ytan.
Erika Schagatay brukar också vara den första försökspersonen när hennes team ska testa forskningsutrustningen som ska användas på djupdykare. Som djupast har hon dykt 33 meter, under en kurs i djupdykning. Men hon är inte särskilt intresserad av att testa sina egna gränser.
– När jag dyker på fritiden vill jag mest vara under vattnet och titta på fiskar.
