Akademiska uppdrag måste förenas med hållbart arbetsliv

Många akademiska uppdrag ryms inte i bemanningsplaner och utförs därmed på fritiden. Därför vill Hans Malmström och Raffaella Negretti införa en modell som bygger på SMART bemanning – syftesdriven, medveten, ansvarsfull, realistisk och transparent.
  • Hans Malmström
  • Raffaella Negretti

Som forskare förväntas vi i stor utsträckning utföra akademiska uppdrag utanför det egna universitetet. Dessa serviceuppdrag innehåller ofta omfattande bedömning i någon form, till exempel att vara:

  • granskare (reviewer för konferenser, tidskrifter och andra publikationer)
  • ledamot i forskningsråd, kommittéer, betygsnämnder
  • opponent eller diskussionsledare/extern läsare
  • sakkunnig redaktör eller medlem i redaktionskommitté

Många är de forskare inom högre utbildning som med anledning härav emellanåt drabbas av en påtaglig känsla av otillräcklighet: ”Hur ska jag hinna med den här delen av mitt arbete också?”
För akademiska uppdrag är vanligen att betrakta som en arbetsuppgift, även om de i arbetsordningar och andra styrdokument sällan formuleras och specificeras med samma tydlighet som andra arbetsuppgifter. Det råder ingen tvekan om att akademiska uppdrag i många fall också är meriterande, även om det faktiska meritvärdet varierar kraftigt (också inom olika ämnesområden) och ofta är svårt att verifiera karriärmässigt, särskilt i relation till andra bedömningsgrunder.
Vad som definitivt kan slås fast är att utan de här akademiska uppdragen skulle forskarsamhället i praktiken stanna av; förlag, forskningsråd, universitet och andra aktörer är helt beroende av forskares välvilja att åta sig externa akademiska uppdrag.

Ett enkelt räkneexempel kan hjälpa oss att förstå omfattningen av de akademiska uppdrag som sker med hjälp av forskarsamhället i Sverige. Låt oss anta att universitetsanställda lärare och forskare i Sverige (här utgår vi ifrån professorer och lektorer/docenter, n=17 899, SCB, 2020) utför akademiska uppdrag omfattande i vart fall 40 timmar per år (vilket högst sannolikt är lågt räknat och dessutom bortser ifrån andra personalkategorier som också utför akademiska uppdrag). De här individerna utför i så fall mer än 700 000 timmar akademiska uppdrag varje år, motsvarande mer än 400 forskar- och lärarårsarbetskrafter; det är som om alla professorer och lektorer vid Karlstads universitet bara arbetade med akademiska uppdrag. I den vidare internationella kontexten blir det till slut en ansenlig mängd arbete. I en nyligen publicerad artikel (A billion-dollar donation, Aczel, Szaszi & Holcombe, 2021) uppskattades tiden och kostnaden för den globala kollegiala granskningen av vetenskapliga artiklar för år 2020 (en form av akademiskt uppdrag) till cirka 131 miljoner timmar (motsvarande cirka 77 000 årsarbetskrafter). Det ska understrykas att akademiska uppdrag av det här slaget till den allra största delen är obetalt och/eller ”oräknat” arbete för den enskilda forskaren som utför uppdraget.

För två år sedan beskrev Majken Juul Sörensen i en debattartikel i Universitets­läraren en ”djupt rotad jobba-gratis-kultur som är allestädes närvarande och genomsyrar vardagen så mycket att vi uppfattar den som normal”. Hennes inlaga handlade inte så mycket om akademiska uppdrag som annat gratisarbete som utförs inom akademin, och bevekelsegrunderna för att vi fortsätter som om inget hänt, men hennes resonemang har bäring också på situationen med akademiska uppdrag. Jobba-gratis-kulturen uppmärksammas också i en tidigare rapport från Umeå universitet där det konstateras att ”det stora problemet är att [akademiska bedömningsuppdrag] … tycks vara ett osynligt arbete”.
Problemen som Juul Sörensen och Umeårapporten uppmärksammar kan också ses i kontexten av en ny rapport från SULF (Nu får det vara nog – Om det gränslösa obetalda arbetet i akademin); samtliga de undersökta kategorierna av lärare och forskare uppgav att de under det senaste året arbetat mer än ordinarie arbetstid. Nästan hälften av professorerna, en tredjedel av de meriteringsanställda och en nästan lika stor andel av lektorerna uppgav att de arbetat 10–19 timmar per vecka utöver ordinarie arbetstid. Även om en ansenlig del av det extra arbetet handlade om undervisning uppgav 37 procent av de tillfrågade (49 procent av professorerna och 59 procent av de meriteringsanställda) att arbete med forskning var orsaken till den extra arbetstiden. Undersökningen visar inte vad för slags forskningsarbete det handlar om, men det är inte orimligt att tänka sig att en del av den extra arbetstiden för forskning används för akademiska uppdrag.

Osynliga akademiska uppdrag innebär för många i forskarsamhället att de så viktiga principerna om ett hållbart arbetsliv, tid för återhämtning och balans mellan arbete och fritid sätts ur spel. Eftersom de akademiska uppdragen i stor utsträckning inte syns i bemanningsplaner eller tjänstefördelning finns inget annat alternativ än att utföra dem utanför arbetstiden även om det, som sagt, ofta handlar om en arbetsuppgift som man förväntas utföra. I sammanhanget bör det också sägas att problemet med osynligt gratisjobbande (och därmed ökad risk för ett ohållbart arbetsliv, brist på tid för återhämtning och obalans mellan arbete och fritid) sannolikt är mer påtagligt för kvinnliga forskare eftersom de tenderar att överutnyttjas för akademiska uppdrag, till exempel i betygsnämnder, bedömningsgrupper och andra kommittésammanhang där det finns önskemål eller regler om könsfördelning.

Då inställer sig frågan: Vad kan vi göra åt saken? Det vore så klart djupt olyckligt om delar av forskarsamhället helt plötsligt slutade med att utföra akademiska uppdrag – de akademiska uppdragen behövs, och de skänker ju faktiskt också en hel del glädje åt oss som utför dem. Den tidigare refererade rapporten från Umeå universitet efterlyser ”modeller för att kompensera för bedömningsarbete som utförs, ofta vid sidan av ordinarie arbete”. Rapportförfattarna tillägger: ”Det borde vara en självklarhet att allt bedömningsarbete borde synas i bemanningsplaneringarna”. SULF-rapportens budskap är lika tydligt: ”en upprättad och uppdaterad tjänstgöringsplan är nyckeln till en bra planering och för att se till att lärarna har en rimlig arbetsbörda…”.
Vi – två forskare mitt i karriären, och föräldrar med barn i skolåldern – uppmanar till diskussion om en modell som bygger på vad vi kallar för SMART (syftesdriven, medveten, ansvarsfull, realistisk och transparent) bemanning kopplat till akademiska uppdrag. I korthet innebär modellen att forskare och chef tillsammans strävar efter en bemanning av akademiska uppdrag som är:
Syftesdriven: Uppdragets syfte ska vara tydligt; det ska alltså för forskare såväl som för chef vara klart varför ett visst uppdrag utförs (uppdrag ska inte utföras slentrianmässigt).
Medveten: Uppdragets omfattning ska vara tydligt definierad och avgränsad, och såväl chef som forskare ska vara väl införstådda med omfattningen av uppdraget; den uppskattade tidsåtgången ska vara synlig i forskarens bemanningsplan.
Ansvarsfull: Uppdraget får endast utföras om det kan göras på ett ansvarsfullt sätt av och i relation till forskaren, hens arbetssituation, roll, tjänst och kompetens; grundläggande principer för ett hållbart arbetsliv ska beaktas.
Realistisk: Uppdraget ska utföras på en rimlig nivå, både med avseende på omfattning och ambitionsnivå.
Transparent: Uppdraget ska tydligt kommuniceras till andra berörda medarbetare, till exempel forskande och undervisande kollegor och administ­rativ personal; det är viktigt att det finns en förståelse för olika medarbetares arbetsuppgifter.

Vi tror på värdet av det akademiska uppdraget, men vi tror lika mycket på möjligheten att ge utförarna av uppdragen en rimlig chans till ett hållbart arbetsliv och en fritid värd namnet. Ett litet steg i rätt riktning kan vara att synliggöra och uppmärksamma akademiska uppdrag i tjänstefördelningen.

Hans Malmström
Biträdande professor, Chalmers tekniska högskola
Raffaella Negretti
Docent, Chalmers tekniska högskola


Kategorier: Debatt, Arbetsmiljö