Ny tillämpning av etikprövningslagen orimlig, kostsam och tidsödande

Alla empiriska studier där forskare möter människor måste nu etikprövas. Den slutsatsen drar professorerna Jonas Almqvist och Eva Hultin utifrån att ett doktorandprojekt vid Örebro universitet anmälts till åklagare.
Jonas Almqvist
Jonas Almqvist.
Foto: Mikael Wallerstedt

På senare tid har det skrivits om flera uppmärksammade fall där forskare anmälts till åklagare för att inte ha följt etikprövningslagen (till exempel i Universitetsläraren 9 februari, 21 mars och 7 april 2022). I flera av dessa fall är det otydligt på vilka grunder som den anmälande myndigheten har bedömt projektens ställningstaganden som bristfälliga. Den pågående diskussionen och den rättspraxis som nu etableras kan bli vägledande för hur vi som ledare av forskning på universitet och högskolor ska agera.

Eva Hultin
Eva Hultin.

Vi vill därför lyfta dilemman vi står inför och peka på några faror vi ser. Det konkreta exempel som vi tar upp i artikeln ligger nära den forskning som bedrivs på våra och många andra institutioner i landet. Vi har engagerat oss i det aktuella ärendet tidigare och skickat in ett yttrande utifrån vår bedömning av studien (se Universitetsläraren 7 april 2022). Den fråga som aktualiseras är huruvida ett doktorandprojekt skulle ha etikprövats eller ej, men det handlar också om vem som kan och bör bedöma det.

I det aktuella doktorandprojektet, som startades 2013, samlades data in i form av ljudinspelningar av intervjuer 2015-2016 samt av observationer som inte spelades in. Doktoranden och hens handledare följde samtliga forskningsetiska krav och projektet har granskats vid ett flertal seminarier. När det närmade sig disputation 2021 valde emellertid Örebro universitets rektor, efter en snabb intern granskning av företrädare för andra ämnen än doktorandens, att anmäla doktoranden och hens tre handledare till Överklagandenämnden för etikprövning, Önep.

Önep i sin tur har valt att anmäla ärendet till åklagare för brott mot etikprövningslagen. Problemet är bara att doktorandprojektet, som har genomförts enligt god forskningssed och i enlighet med en etablerad tolkning av den lagstiftning som gällde vid tidpunkten för datainsamlingen, ändå blir anmält till åklagare som nu har att bedöma om projektet följt lagen. Att Önep, som enligt egen utsago famlar i hanteringen av den här typen av ärenden så länge det saknas rättspraxis (Universitetsläraren 9 februari 2022), väljer att skicka detta och andra ärenden till åklagare för att en sådan praxis ska skapas och därmed utsätter de inblandade för alltför stor skada, är djupt oroande.

Vi förutsätter att rektor vid Örebro universitet inte varit medveten om att Önep saknar rättspraxis och att det aktuella fallet därmed blivit ett exempel som ska användas för att skapa en sådan. Frågan är därmed också om den nuvarande lagstiftningen är anpassad till och lämplig för granskning av forskningsetik. Nu har doktorandprojektet stoppats, doktoranden har fått sitt hårda arbete slaget i spillror och vi i fältet missar möjligheten att ta del av resultatet av hens studie.

Allt det här med överprövning och anmälan hade ju varit rätt och riktigt om det hade funnits ett uppsåt från handledarnas och doktorandens sida att kringgå etikprövningslagens krav eller om projektet medfört att någon individ hade utsatts för skada. Men det är här problemet uppstår. Strax efter att Örebro universitets rektor skickat in anmälan till Önep gjorde vi en bedömning av den aktuella studien och kom fram till att den både genomförts noggrant och följt god forskningssed.

Med detta som grund skickade vi, tillsammans med en kollega vid Högskolan i Skövde, in ett yttrande till Önep om detta i syfte att bidra med ytterligare underlag i ärendet. Vi menar att den bedömning som gjorts i planeringen och genomförandet av den aktuella forskningen ligger helt i linje med samhälls- och utbildningsvetenskaplig praxis för övervägande av etikprövning av projekt; en praxis som kan betraktas som nationell och inte endast avgränsad till forskningspraktiker vid Örebro universitet.

Under årens lopp har ett flertal liknande projekt skickats in till Etikprövningsnämnden och bedömts. För att vara välinformerade och i linje med lagstiftning har samtal även förts mellan de berörda handledarna och centrala aktörer i den tidigare regionala etikprövningsnämnden i Uppsala. Slutsatsen blev att projektet följer både den lagstiftning som gällde vid tidpunkten för datainsamlingen och god forskningssed beprövad i en mängd projekt och att det därför inte behövde etikprövas.

Den aktuella forskningen har alltså bedrivits enligt en praxis utformad i ett nationellt och internationellt etablerat forskningsfält där forskningsetik och etikprövningslagen tagits på stort allvar. Detta har skett genom kontinuerliga dialoger med experter, såsom centrala aktörer från regionala etikprövningsnämnder, om god forskningssed och om aktuella lagars tillämplighet (etikprövningslagen, tidigare personuppgiftslagen, senare dataskyddsfördordningen) samt med stöd av tidigare fattade beslut av Etikprövningsnämnden i liknande och ännu mer känsliga fall. Data som samlats in i det aktuella doktorandprojektet har behandlats korrekt och de uppgifter som oavsiktligt framkommit i intervjuerna har anonymiserats efter konstens alla regler (jfr Universitetsläraren 21 mars 2022).

Men nu gör Önep å sin sida en annan bedömning med utgångspunkt i en ny uttolkning av lagen som inte var aktuell då det empiriska materialet hade samlats in. Här uppstår ett tydligt dilemma för oss forskare och akademiska ledare. Hur ska vi agera i en situation där en myndighet inom ramen för ett nytt uppdrag överprövar och anmäler forskning som genomförts enligt god forskningssed långt innan det nya uppdraget tillkom och lagstiftningen ändrats i samband med GDPR 2018?

Svaret blir (tills vi vet mer om hur rättspraxis kommer att utformas alternativt att etikprövningslagen ändras) att alla projekt där forskare möter människor i sitt insamlande av empiriskt material måste etikprövas. Detta kommer att innebära stora kostnader och fördröja starten av många forskningsprojekt. Vidare är det nu oerhört viktigt att vi som forskare tillsammans verkar för att lärosätena i landet anlitar ämnesexperter i relevanta områden för noggrann och kvalificerad granskning innan ett ärende eventuellt skickas vidare till Önep.

Alternativet är förstås att fortsätta att ha förtroende för att forskare förmår att forska enligt god forskningssed och att den granskning som sker kollegialt också är den granskning som bäst kan användas för att bedöma ett projekt. Örebro universitet har kanske visat vägen för en ny praktik grundad på granskning av jurister snarare än på kollegial granskning på forskningsetisk grund. Vi hoppas inte det.

De som är bäst skickade att göra bedömning av kvalitet och forskningsetik måste ges möjlighet att även i fortsättningen göra det i öppen kollegial och kritisk anda. Naturligtvis inom ramen för den lagstiftning som gäller och, som tidigare, i dialog med forskningsetiska och juridiska experter. Precis så har det skett i granskningen av den aktuella doktorandens arbete genom de år som hen arbetat med sin avhandling.

De som intervjuats i det aktuella doktorandprojektet har, så vitt man kunnat bedöma i planeringen och genomförandet av forskningen, liksom i den uppföljning av arbetet som gjorts vid handledningstillfällen, forskningsseminarier, konferenser med mera, inte tagit någon skada. Men, doktoranden och hens handledare har definitivt tagit skada och vi får hoppas att detta inte drabbar fler personer än det redan har gjort.

Som ledare i akademin måste vi fråga oss hur vi ska kunna stödja och skapa goda förutsättningar för våra forskare och doktorander att våga utforska viktiga frågor. Vi kommer självklart att fortsätta forska och stödja varandra, men vi ser också framför oss att Etikprövningsnämnden med stor sannolikhet kommer att få väldigt mycket att göra en lång tid framöver.

Jonas Almqvist, professor i didaktik, Uppsala universitet

Eva Hultin, professor i svenska med didaktisk inriktning, Högskolan Dalarna


Kategorier: Debatt, Etik, Forskning