Studenter med funktionsnedsättning har rätt till kompensatoriskt pedagogiskt stöd för att kunna studera på samma villkor som andra. Det kan till exempel handla om anteckningsstöd, teckenspråkstolkning eller tillgång till talböcker. Rätten till stöd utgår ifrån Diskrimineringslagen och är en förutsättning för att vi som samhälle ska ta vara på talanger, få hög kompetens på arbetsmarknaden, och att enskilda får samma möjlighet som andra att nå sina mål.
Antalet som sökt pedagogiskt stöd har ökat markant de senaste åren. Det innebär sannolikt att fler personer med funktionsnedsättning har sökt sig till högskolan, men även att fler personer tar vara på möjligheten som leder till fler godkända tentor och bättre genomströmning.
Studenter som planerar att söka kompensatoriskt stöd uppmanas att tidigt ta kontakt med lärosätets samordnare så att stödet snabbt kan komma i gång. Problemet är att resurserna inte har ökat i motsvarande takt som antalet sökande med rätt till stöd. Det har lett till en överbelastning som slår hårt mot både personal, lärare och – i synnerhet – studenter.
Jag minns själv när jag kontaktade avdelningen för särskilt stöd för att ansöka om stöd jag hade rätt till. Efter två veckor utan livstecken skickade jag en påminnelse. Tre månader senare kom svaret. Jag fick ett förslag på tid utan vare sig förklaring eller ursäkt för dröjsmålet. Då hade jag redan gett upp hoppet. Jag gick på knäna under större delen av studietiden på ett sätt som hade kunnat undvikas om jag fått ett rimligt bemötande.
Vad är meningen med att som student ta sitt fulla ansvar för att ta de kontakter som behövs och ha sina papper i ordning, om stödet ändå inte kommer i gång i samband med att studierna börjar?
Bristande stöd resulterar i sämre genomströmning, färre godkända tentor, fler som måste skriva omtentor. För de enskilda individerna resulterar det i negativ stress, otrygghet, risk för att förlora både studiemedlet och studentbostaden. Det är en slitsam tillvaro som leder till fysisk, psykisk och social ohälsa. Bristande stöd handlar i grunden om diskriminering i form av att inte ges möjligheten att studera på samma villkor som andra. Personer med funktionsnedsättning är en grupp som redan befinner sig i en utsatt situation och som löper större risk för ohälsa. Att inte få sina rättigheter tillgodosedda är ytterligare ett slag på en redan utsatt grupp. Det kan vi inte acceptera.
Att effektivisera verksamheter ska handla om att bättre utnyttja resurserna. Vissa saker går inte att effektivisera bort – en film blir inte bättre av att snabbspolas. Ett seminarium blir inte bättre av att prata snabbt. Det är inte effektivt användande av resurser att studenter får vänta i månader på att få stöd att klara sina studier på samma villkor som andra.
Det är hög tid att effektivisera stödet för studenter med funktionsnedsättning. Det vill säga – öka resurserna. För att få bästa möjliga användning av våra gemensamma resurser behöver det satsas på lärares allmänna kompetenshöjning kring tillgänglighet i pedagogik. Det gynnar inte bara studenter med funktionsnedsättning, utan alla studenter. Allmänna åtgärder kan dock aldrig helt ersätta individuella anpassningar. Därför behöver lärosäten få tillräckligt med resurser att ta hand om de ansökningar som kommer in så att studenterna kan komma i gång med sina studier när terminen börjar, inte lagom till att den slutar.
Sofia Holmdahl
Ordförande för Stockholms studentkårer
