Kriget förändrar debatten om flyktingar

Varför blir viss forskning kontroversiell, vad är det som går hem, medialt och i det politiska klimatet? Kriget i Ukraina visar på hur snabbt detta kan skifta, liksom vad forskare ”får” säga utan att bli – eller känna sig – hudflängda.

Delegationen för migrationsstudier, Delmi, har nyligen publicerat tre specialavsnitt i sin podd, där man diskuterat relationen mellan forskning och medier, mellan forskare och journalister.

Bland annat att tredje uppgiften kan försvåras av att forskares medverkan i medierna inte är meriterande, att meriteringshetsen innebär att forskare helt enkelt inte hinner ställa upp när journalisterna ringer.

I Delmipodden tog man vidare upp den misstro som kan finnas mellan forskare och journalister, forskare litar inte på journalisterna. Det är också en krock mellan två arbetssätt, forskares prövande långsiktighet möter journalisters kortare nyhetsperspektiv.

Och om forskare har sin meriteringshets så gäller för journalisterna hetsen att publicera.

”Man kan tala om två kategorier som bägge har att tampas med åtstramningar och försämrade villkor, för att genomföra sitt arbete.”

Man kan tala om två kategorier som bägge har att tampas med åtstramningar och försämrade villkor, för att genomföra sitt arbete.

Professorn måste jaga kortsiktiga anslag för att få ihop till sin egen och forskargruppens löner,  dagstidningsjournalisten inte bara måste skriva sin text utan samtidigt producera ständigt uppdaterade versioner för tidningens webb.

Det tredje och sista specialavsnittet av Delmipodden blev också en intressant påminnelse om hur snabbt den offentlighet där forskare och journalister verkar kan förändras.

I avsnittet nämns, trots att det är publicerat den 21 mars, inte kriget i Ukraina, poddiskussionen utspelar sig därmed på en spelplan som gällde alldeles nyss men inte längre.

Vilket bland annat märks när Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet, berättar hur han och andra forskare dragit sig för att ha kritiska synpunkter på Sveriges stora flyktingmottagande eftersom man riskerade att misstänkliggöras och bli sedd som lobbyist för Sverigedemokraterna.

Men när sedan den svenska politiken, medielogiken och debatterna gjorde en helomvändning i november 2015 blev det förstås lättare att vara en flyktingmottagningskritisk forskare.

Vad som ansågs kontroversiellt svängde ganska så raskt, det uppstod bred konsensus om åtstramning och en jämfört med övriga europeiska länder synnerligen restriktiv flyktingpolitik. Sverige behövde ”andrum” eller som Sverigedemokraterna uttryckte saken, ”Sverige är fullt”.

”Vi” hade varit naiva och forskare som tog upp negativa konsekvenser av flyktingmottagande var välkomna i den offentliga värmen.

Men det var då det, eller snarare alldeles nyss, innan kriget i Ukraina rubbade det offentliga samtalets cirklar, vilket inneburit att vi inte bara tar emot utan också varmt välkomnar de enorma flyktingströmmarna från Ukraina och till och med SD har öppnat sina hjärtan.

Frågan är om Calmfors och andra forskare som kritiserade och problematiserade flyktingmottagandet återigen kommer att ses som kontroversiella? Eller finns det andra områden som skulle få forskare att känna sig utstötta och rentav tystade? Går det – exempelvis – att tänka sig ett antal forskare som offensivt skulle driva teser om radikalpacifism som det enda rätta?

”Vad som uppfattas som kontroversiellt skiftar, på samma sätt som vilken forskning som är ”populär” och får framskjuten plats i medierna varierar.”

Vad som uppfattas som kontroversiellt skiftar, på samma sätt som vilken forskning som är ”populär” och får framskjuten plats i medierna varierar.

Som Universitetslärarens chefredaktör Anders Jinneklint skriver i sin inledare (Universitetsläraren, nummer 2, 2022) har det skett ett vaktombyte på den offentliga forskarscenen.

Epidemiologer och virologer har avlösts av militärhistoriker och försvarsforskare, i Per-Olof Eliassons intervju beskriver Markus Göransson, biträdande lektor i krigsvetenskap en ”extrem efterfrågan”.

Om man gör ännu en jämförelse mellan den forskarrelaterade uppmärksamheten under pandemin verkar – än så länge inte kriget i Ukraina trigga några forskarprotester mot den bild som förs fram i medierna,

”Det är svårt att tänka sig någon motsvarighet till grälen om munskydd eller att 22 forskare skulle gå hårt åt regeringen som är dum nog att bara lyssna på en enda myndighet.”

Det är svårt att tänka sig någon motsvarighet till grälen om munskydd eller att 22 forskare skulle gå hårt åt regeringen som är dum nog att bara lyssna på en enda myndighet. I det säkerhetspolitiska sammanhanget är det nämligen Försvaret som är myndigheten och det går liksom inte att föreställa sig att ÖB skulle bli hudflängd av oppositionellla militärstrateger på samma sätt som Anders Tegnell blev.

Kanske är det krigets fasansfulla allvar som får de ofta småsinta forskargrälen att framstå som futtiga, att det är därför som de uteblir.

Åtminstone hittills är väl bäst att tillägga med tanke på hur snabbt det offentliga samtalet, om forskning och annat, kan förändras.


Kategorier: Krönikor, MarieLouise Samuelsson, Forskning, Politik, Samverkan
MarieLouise Samuelsson, journalist och nyhetskrönikör på universitetslararen.se