Forskargruppen vid KTH varnar i en skrift för baksidorna av det tilltagande mätandet och utvärderandet inom akademin. De menar att styrningen kan slå igenom i alltför hög grad; att medarbetarna fokuserar alltför mycket på mätetalen och alltför lite på de underliggande kvaliteter som mätetalen är tänkta att stimulera.
Forskarna menar det här kan innebära en förskjutning av vad det innebär att vara akademiker mot att alltmer vara en effektiv, entreprenöriell, individualistiskt karriärmedveten tjänsteman.
– Vi vill peka på vilka sätt prestationsbaserad styrning också kan förstärka en tendens mot instrumentalism. Att målen med forskningen ersätts av det direkt mätbara utfallet från forskningen, säger forskargruppens ledare Anders Broström.
Risk att prestation blir viktigare
Vid KTH har man bedrivit forskning om de här frågorna under många år.
– Vi har generellt intresserat oss för styrning i akademin. Med all styrning finns det biverkningar som är intressanta att fundera över. Vad händer med de som blir styrda utöver att de går åt det håll man styr?
Anders Broström menar att det är relevant att mäta utfallet av forskning.
– Skattebetalarna förväntar sig en redovisning av vad vi får för pengarna. Och det finns ingen naturlig motsättning mellan att publicera mycket och göra bra, relevant och viktig forskning, säger han, men påpekar att risken finns att det blir viktigare att prestera en ny artikel än att göra viktig forskning.
– I en stark akademisk miljö hålls det här i schack. Men framför allt bland yngre forskare som växer upp i miljöer där det hela tiden pratas om antal pek och antal citeringar, och så vidare, kan de bli viktiga i sig. Det sker då i viss mån på bekostnad av fokus på saker vi åstadkommer som är viktiga i sig. Allra tydligast blir det i miljöer som vill gå från att vara perifera till att bli större, starkare och få mer resurser, framför allt på nya högskolor, säger Anders Broström.
Tilltagande mätande
En av de andra forskarna i gruppen, Johann Packendorff, lägger till:
– I vår del av projektet har vi varit intresserade av hur mätandet påverkar kultur, värderingar och normer. Äter sig det tilltagande mätandet in i den professionella identiteten, och akademiker börjar se sig själva som några som primärt ska leverera mätbara resultat? Dit har vi inte riktigt kommit. Men i ledningsarbetet ser vi tendenser, de får tydliga signaler att de ska leverera olika mätbara resultat uppåt.
Och den kulturen blir självförstärkande.
– Vi vet från forskning att mätsystem gärna vrider uppmärksamheten mot det som är enklast att mäta. Forskning är lätt att mäta genom framför allt bibliometri och beviljade anslag, medan grundutbildning är svår, och samverkan är ännu svårare att mäta.
”Glömmer samhällsrollen”
Alltså tenderar både grundutbildning och samverkan att hamna i skymundan.
– Många mätsystem är närsynta. De adresserar problem här och nu och glömmer universitetens samhällsroll, vad är vårt samhällsansvar, varför finns vi till?
– Prestationsmätning på individnivå förstärker dessutom inslaget av forskarhotell och intern konkurrens. I stället bör lärosätet ta reda på vad som kännetecknar välfungerande miljöer för forskning och undervisning, och arbeta strategiskt med de aspekterna.
Tillitsbaserad styrning
Johann Packendorff pläderar för tillitsbaserad styrning:
– I akademiska organisationer händer väldigt mycket bra utan att det finns något mätsystem i rummet. Det tillitsbaserade ansvarstagandet fungerar i allmänhet och ledningens uppgift bör vara att ta tag i det som inte fungerar i stället för att lägga en våt filt av detaljstyrning över alla medarbetare.
I skriften efterlyses akademiska ledare som vågar satsa på tillitsbaserad styrning, akademiskt medborgarskap och långsiktig kulturförändring.
– Det är viktigt att vända blicken mot akademin, det är lätt att man pekar mot statsmakterna och säger att mätningskulturen är deras fel. Men ansvaret ligger trots allt i akademin, det är ju vi som driver forskningen, säger Anders Broström.
