– Vi disputerade forskare går en femdagarsutbildning och lär oss ett coachande förhållningssätt. Det är inte mentorskap utan man kan se det som hjälp till självhjälp, säger nätverkets ordförande Cecilia Bull.
– Coacherna ska inte ge råd utan det är den coachade som själv ska hitta en lösning. Varje situation är unik. Det är fråga om egenansvar, de ska själva få verktyg att arbeta med för att nå sina mål, skapa motivation och få handlingskraft.
Svårt att hitta hjälpen
Men coachens insats kan också innebära att ge regelrätta upplysningar.
– Vi översköljs ju med information så det kan vara svårt att orientera sig, att reda ut var det finns hjälp. Ibland kan det till exempel vara så enkelt som att upplysa om att informationen som den coachade behöver finns på en sida på GU:s webb.
Kursen i coachning hålls av Magnus Åkesson, utvecklingsledare på personalenheten vid GU, som utbildar i coachingmetodik för olika ledarroller.
En grupp på cirka tio coacher utbildas samtidigt. Under kursen övar coacherna på varandra och även privat. För att sedan bli certifierad coach ska man ha varit coach för två personer och ha genomfört minst tio coachtillfällen.
Coach på annan avdelning
Sedan tilldelas coacherna de personer som ansöker om att bli coachade. Vid fördelningen, som görs löpande av vice ordförande i nätverket, är det noga med att coach och coachad finns på olika avdelningar för att undvika konflikter. Det är viktigt att coachen inte går in på handledarens arbete.
– Så man ska absolut inte behandla avhandlingen, vetenskapliga metoder eller över huvud taget något som tangerar avhandlingsämnet.
Nätverket startade 2018, hittills har över 100 personer coachats och nu har nätverket spridits till naturvetenskapliga fakulteten.
– Nätverket kostar inte mycket. Det behöver finansiering framför allt för den introducerande kursen. Annars är det enbart ordförande och vice ordförande som får en del av lönen betald.
Ingen rådgivning
Cecilia Bull understryker att coachens insats inte handlar om att ge råd.
– Det är ett annat förhållningssätt än att vara handledare. Som handledare är man väldigt snabb att ge råd. Men som coach ska man lära sig att inte lägga orden i munnen på den man coachar utan uppmuntra till att ge en djupare förståelse till varför de gör det ena och det andra.
Ofta är den coachade i slutet av sin doktorandperiod och de frågor som oftast kommer upp kretsar kring vad som händer efter disputationen.
– Framtiden efter utbildningen upplevs ofta som ett svart hål. Hur tar jag reda på vilka alternativ som finns? Och vad är det jag själv vill göra? Handledaren har ofta sin bild av vart doktoranden ska ta vägen. Så det är värdefullt att prata med någon opartisk, som inte har några egna intressen inblandade. Ibland kan det räcka med ett coachtillfälle, ibland ber den coachade att få fem tillfällen till.
Vad ger det coachen att coacha?
– Man kan bli en bättre handledare. Lära sig att ta ett steg tillbaka och lämna över mer till doktoranden. Dessutom innebär coachingkursen träning i ledarskap och man får ett stort nätverk i de andra coacherna. Vi lär av varandra, men vi diskuterar inte enskilda coachsituationer, samtalen är konfidentiella.
