Rapporterna och tv-bilderna från Rysslands angrepp på Ukraina är ofattbara och obegripliga, det känns som en ond dröm. Det finns inte ord som kan beskriva det fasansfulla kriget, det finns inte ord starka nog att fördöma barbariet.
Ett land slås i spillror, en studentgeneration tvingas lämna föreläsningssalarna för att försvara sitt land eller fly. Det är så otroligt sorgligt att man vill gråta.
Ett ofta upprepat påstående är att krigets första offer är sanningen. Men när det gäller Rysslands invasion av Ukraina kan vi säga att utan lögn inget krig. Den ryska regimen har i många år medvetet arbetat på att förgifta det ryska folkets sinnen med desinformation.
Regimen har spridit att Ryssland är omringat och hotat av fiender, att man behöver skydda ryskspråkiga från förföljelse i Ukraina, att regeringen i Ukraina är nazister och marionetter för väst och att det är ukrainarna som får skylla sig själva eftersom de inte vill stå på Rysslands sida.
Utan att ha blåljugit i åratal skulle knappast Putin ens för sig själv ha kunnat motivera anfallet på Ukraina.
Det är omöjligt att avgöra i vilken utsträckning vanliga ryssar tror på budskapet som regimen trummar ut. Men kanske behövs det inte att ryssarna sväljer regimens lögner med hull och hår. Desinformationens första funktion är att blanda bort vad som är sant och vad som är falskt, och det räcker ofta långt för att människor ska tvivla på vad som är tillförlitlig information.
Det finns anledning att påminna om Partiets slagord i George Orwells roman 1984: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”
För att behålla vår sans och vårt förnuft behövs öppen och korrekt information, och att desinformation bekämpas. Det är grundläggande för att vår demokrati ska kunna bestå.
I Sverige har vi vant oss vid att akademiska forskare har en framträdande roll i debatten och att de försöker förmedla en världsbild baserad på vetenskapliga fakta. Under pandemin har en strid ström experter uttalat sig utifrån sina fackkunskaper.
Återigen ser vi nu under kriget i Ukraina hur forskarna kliver fram, eller snarare blir kallade fram, för att förklara vad som händer.
En lång rad experter – kunskapsproducenter – från akademin, experter på internationell politik, krigföring, på Östeuropa, på Ryssland, ger sin bild. Som medborgare har vi då möjlighet att skapa oss en välgrundad uppfattning av vad som händer.
Det här understryker den livsviktiga roll som akademin spelar i samhället; fri information och kritiskt tänkande är nödvändiga för demokratin.
Jag vill citera Astrid Söderbergh Widding, rektor för Stockholms universitet, som med anledning av situationen i Ukraina skriver i sin blogg:
”Som universitet är det vår särskilda uppgift att stå upp för grundläggande värden som akademisk frihet och yttrandefrihet /…/ vår uppgift som universitet att hålla det kritiska tänkandet högt.”
Oavsett utgången av det förödande kriget i Ukraina:
Vad betyder en sönderslagen akademisk sektor för ett lands framtid?
Vad betyder det för välståndet i ett land, för förmåga att förse näringsliv och andra delar av samhället med kvalificerade medarbetare?
Vad betyder det för förmågan att åter bygga upp en demokrati, stå emot desinformation och fostra ungdomar till kritiskt tänkande, demokratiskt sinnade medborgare?
Det är så man vill gråta.
