I rapporten Science diplomacy in and for Sweden föreslår forskarna Stefan Kuhlmann och Ewert Aukes, vid universitetet i Twente i Nederländerna, att Sverige inrättar ett forum för att väcka diskussionerna om vetenskapsdiplomati och för att bättre samordna internationella vetenskapsinitiativ.
De ser också behovet av en mer samlad informationsinhämtning om vad som görs och kan göras på området. Denna mer strategiska samordning menar de är särskilt viktig i Sverige där lärosäten och myndigheter har en hög grad av självständighet – och fragmentisering.
På ett lanseringsseminarium för rapporten, anordnat av Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning, Stint, framhöll de båda att det knappt talas om begreppet vetenskapsdiplomati i Sverige. Detta trots att det har fått en allt större betydelse i en värld som blivit alltmer komplex och polariserad.
Definitionen av vetenskapsdiplomati
På seminariet poängterade Stefan Kuhlmann och Ewert Aukes, som deltar i ett Horisont 2020-projekt om vetenskapsdiplomati, också att även om begreppet i sig är nytt så är inte aktiviteterna som ryms däri nya. Enligt den breda definition som de förespråkar (se faktaruta) skapas vetenskapsdiplomati i de överlappande aktiviteterna mellan den vetenskapliga kunskapsproduktionen, politiken och diskussionerna om lösningar på utmaningar.
Ett tydligt exempel är klimatförhandlingarna inom FN, men vetenskapsdiplomati kan också vara indirekt, icke-institutionaliserad och ha betydligt mindre mål än att rädda planeten.
– En öppen definition kan underlätta en diskussion om vad vetenskapsdiplomati kan betyda för olika partnerorganisationer i ett gemensamt arbete, förklarade Stefan Kuhlmann under sin presentation av rapporten.
Plattform för internationalisering
Regeringen har tidigare beslutat, efter förslag från Internationaliseringsutredningen, att en plattform för internationalisering ska skapas med Universitets- och högskolerådet som värdmyndighet. I plattformen ingår också Svenska institutet, Universitetskanslersämbetet, Vetenskapsrådet och Vinnova liksom representanter för lärosätena och Sveriges förenade studentkårer. Denna plattform lyftes under seminariet fram som möjlig aktör att ta rapportens förslag om ett vetenskapsdiplomatiskt forum vidare, förutsatt att ytterligare aktörer bjuds in till just de delarna.
Samarbete med icke-demokratiska länder
I paneldiskussionen menade Agneta Bladh, som ledde Internationaliseringsutredningen, att vetenskapsdiplomati är viktigt att lyfta upp på den svenska dagordningen. Som främsta skäl angav hon en ökning av negativa attityder till vetenskapligt samarbete med icke-demokratiska länder, såsom Kina.
– Vi måste möta varandra och det måste vara okej att samarbeta med forskare med goda kunskaper i länder som inte är demokratiska, sa hon.
Hans-Christian Hagman, chefsanalytiker på utrikesdepartementet, såg en risk för att ett forum för vetenskapsdiplomati mest blir en diskussionsklubb. Han förespråkade viss toppstyrning från politiken vad gäller prioriteringar samt fokus på samarbete med de bästa länderna inom vetenskap. Hans kollega Beate Eellend, departementssekreterare på utbildningsdepartementet, förespråkade i stället vetenskapsdiplomati driven mer underifrån.
– Vetenskapen och diplomatin har olika roller och när de möts behöver vi ta vetenskapens grundvärden om akademisk frihet och etik i beaktande.
Vill se mer samordning
40 personer deltog i seminariet digitalt, och omkring 25 personer var på plats fysiskt. I en av mingeldiskussionerna efteråt pratade en grupp deltagare om problemen med bilaterala samarbetsavtal och ministerbesök som inte är kopplade till finansiering för forskarsamarbete eller inte är förankrade i forskarnas intressen.
Gustaf Cars, enhetschef på avdelningen för internationalisering vid Uppsala universitet, ser en nytta med begreppet vetenskapsdiplomati och att samordna sådant arbete bättre.
– Nu är det mycket så att lärosätena gör sina satsningar för sig och sedan kanske industrier eller Vinnova kommer med som en eftertanke, eller vice versa. I stället kanske man kan mötas och berätta att vi håller på med en satsning på Sydafrika, vad gör näringsdepartementet där? Det handlar inte om att alla ska vara med på allting, utan om att koppla upp sig på initiativ där det är meningsfullt.
Finns det en risk att forskarna utnyttjas som ett verktyg för diplomatin?
– Jag ser det som att detta kommer att vara en möjlighet att länka upp sig på initiativ. Det går inte att tvinga forskare. De är med om de tycker att det är intressant och relevant.
”Har funnits beröringsskräck”
Stockholms universitets rektor, Astrid Söderbergh Widding, var en av paneldeltagarna på plats.
Hur kan begreppet vetenskapsdiplomati hjälpa dig som rektor?
– Forskare sysslar redan med detta i praktiken, men att utveckla begreppsbildningen skulle kunna ge en ytterligare dimension, få forskare att reflektera mer över komplexiteten i det hela och vara ett stöd för dem.
Ser du några risker med ett tätare samarbete mellan vetenskap och policy?
– Det går utmärkt att samarbeta bara man vet vad man gör, och när man gör det. Det har funnits en viss beröringsskräck med policy bland forskare, men jag tror att de stora globala utmaningarna har gjort den mindre. Vetenskapsdiplomati behöver inte vara forskning för policy, diplomati kan uppstå i forskningsutbytet. Framstående forskare inom STEM-ämnen (science, technology, engineering, and mathematics) vid Stockholms universitet har till exempel spelat en otroligt viktig roll med diplomatiska implikationer i samarbete med svåra länder.
