Stefan Eriksson, docent och lektor i forskningsetik vid Uppsala universitet, lyfter fram en klassisk vetenskaplig artikel från 1998. Den ger steg för steg-instruktioner hur man kan slå larm om oredlighet och klara sig helskinnad: How to Blow the Whistle and Still Have a Career Afterwards av CK Gunsalus.
Vilken roll spelar visselblåsare för forskningsetiken?
– De som slår larm om fusk och oredlighet är jätteviktiga eftersom de i bästa fall ställer de kritiska frågorna vilket är själva grunden för forskningsvärlden, säger Stefan Eriksson.
Visselblåsare riskerar att råka väldigt illa ut. Varför är det så?
– Gunsalus förklarar i artikeln att det finns ett slags inbyggd mänsklig ryggmärgsreflex mot något som kan uppfattas som oönskat för gruppens fortlevnad. Det är en besvärande reaktion som gör det svårt att ställa frågor och kritisera och som kan bli en hämsko för arbetet mot korruption och oegentligheter.
Stefan Eriksson påpekar att empiriska undersökningar visar att några år efter en anmälan om oredlighet är det ofta anmälaren som råkat värre ut än den anmälde.
Varför då agera och riskera sitt eget skinn?
– Ett svar är att man har en stark principiell hållning att inte acceptera felaktig forskning. I andra fall drivs man snarare av känslor, att man tycker illa om den man vill anmäla, eller att man kommit i konflikt med den personen. Men som Gunsalus uttrycker det: har man rätt spelar det ingen större roll varför man anmälde, men om det inte går att visa att det varit några oegentligheter kommer ditt motiv att skärskådas ganska starkt. Då är det stor risk att du får betala ett högt pris själv.
Både för att skydda sig själv och för att förhindra ogrundade anmälningar har Gunsalus satt upp en rad regler för ansvarsfull visselblåsning. De viktigaste är, enligt Stefan Eriksson, att inte gå för hårt fram, att samla ihop underlag och att förbereda sig tillsammans med andra.
Han utvecklar de tre delarna.
– Det är väldigt viktigt att inte börja i att anklaga utan att i stället ställa frågor. Först ställer man frågorna till sig själv. Vad har jag sett, kan det verkligen stämma? Sedan ställa frågorna öppet till forskningsgruppen, till institutionen, till fakulteten. Föreslå ett seminarium för att diskutera det hela. Att hoppa över öppna fora tycker jag är problematiskt, för det är vetenskapens livsnerv. Återigen: forskningens grundmodus är den kritiska frågan.
Den andra komponenten handlar om bevisvärdering.
– Vad finns det för stöd för det jag säger? Om jag så småningom ska göra en anmälan måste den ju bygga på fakta.
Den tredje komponenten är: var inte ensam, prata med andra och få flera perspektiv.
– Det är viktigt att det finns stödpersoner av något slag som kan lyssna och ha en kritisk granskning också av dig som är misstänksam. Att få förklara i förtroende för andra vad du sett och vad du tror om det. Att få in andras synpunkter så att det finns någon kritisk kontrollpunkt, någon som kan stoppa dig om du är fel ute, om du blivit för uppfylld av känslor. Det kan ibland gå över styr. Den risken vill man inte ta.
Men ryktet går snabbt och de som jag anser gjort något tvivelaktigt blir väl förvarnade?
– Det finns ju en inbyggd svaghet i den här metoden, går du igenom alla kontrollpunkterna samvetsgrant och ställer alla de här frågorna, så är din uppfattning uppenbar långt innan du gör en anmälan. Någon som är skyldig till oredlighet kan då samla sina stödtrupper till motattack och undanröja bevis. Hårddisken kan hinna krascha, eller datorn bli stulen.
Men, menar Stefan Eriksson, om man skulle hoppa över att öppet ställa kritiska frågor, då har man hoppat över den vetenskapliga kritiska processen.
– Därför tycker jag det är rimligt att börja med frågor, jag tror att väldigt många av problemen med tvivelaktig forskning skulle kunna få sin lösning om man bara hade modet att ställa den första kritiska frågan. Det är när man inte får några tillfredsställande svar som man ska fundera på att anmäla.
Om man överväger att göra en formell anmälan, var kan man söka stöd?
– Det finns flera kategorier av stödfunktioner. Den första är befattningshavare, det kan vara prefekten, studierektor ansvarig för forskarutbildningen, eller en dekan med ansvar för forskning. För det andra finns på en del lärosäten ombudsmän, det kan vara ett doktorandombud anställd av studentkåren.
– Det tredje är att många lärosäten har börjat ha förtroendepersoner eller på engelska ”research integrity officers”, det vill säga anställda för att stödja arbetet för etik i forskningen. Vid Uppsala universitet har vi nu forskningsetiska förtroendepersoner på varje område, sammanlagt sju personer. En fjärde kategori att nämna är att det går att söka stöd från det egna fackförbundet.
Om jag ska gå vidare och göra en formell anmälan, vart vänder jag mig?
– Sedan ett par år tillbaka finns det en nationell myndighet för att utreda oredlighet i forskning, Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, Npof.
– Du kan antingen anmäla direkt till myndigheten eller till ditt lärosäte som är skyldigt att skicka anmälan till nämnden. En tredje möjlighet är att i stället vända sig till visselblåsarfunktionen vid lärosätet, något som är lagreglerat från december 2021. Fördelen är att då finns det ett större skydd för dig som anmälare, det råder inte full anonymitet, men du är mycket mer skyddad än i det vanliga systemet.
Stefan Eriksson påpekar att Npof behandlar oredlighet i strikt mening, det vill säga att fabricera, falsifiera och plagiera forskningsresultat. Allt annat som är problematiskt i forskningen utreds fortfarande av lärosätena själva.
– Alla lärosäten är skyldiga att ha en ordning för det här. Du anmäler andra typer av avvikelser från god forskningssed till den instansen och den är skyldig att pröva den misstanken, säger Stefan Eriksson.
