Jag bäddade nyligen sängen i hemmakontoret för att få en städad Zoom-bakgrund till ett seminarium i forskningsetik. En senior vägledare tittade stint in i kameran och varnade oss doktorander för akademins tre dödssynder – fabricering, förfalskning, plagiering. Jag bet ihop och nickade medhållande i min lilla videoruta. Läget var spänt, allvaret låg tätt över etern. Efter att ha stängt av kameran och åter klätt på mig min numera urtvättade hemmakontorsmorgonrock så kunde jag inte låta bli att känna mig lite modfälld. Nog måste väl en etisk forskare vara någon som lyckas med mer än att undvika att fuska?
Nytt år, nya löften. Man ska träna, äta sundare och engagera sig kollegialt för att säkerställa den akademiska friheten. Början av kalenderåret är tiden för moralfilosofi i såväl vardag som arbetsliv. Men när en student frågade mig om jag kan rekommendera en akademisk karriär så skyggade jag och sa: ”Ja, det finns värre ställen, och man behöver ju inte stanna för evigt efter disputationen.”
Jag är orolig för akademin. Jag ser kontorsgrannen som får avslag på ännu en ansökan skriven på fritiden, en postdoktor som flackar runt i världen på jakt efter fast tjänst, min utländska doktorandkollega som tvingas lämna Sverige till följd av en ny ogenomtänkt utlänningslag och läraren som rättar tentor på helgerna för att arbetstimmarna åter tog slut. Att undvika fel och fusk är viktigt, men hjälper föga när våra system bygger upp berget av icke bokförd övertid eller skickar ut ännu en ung forskare på jakt efter en ny visstidsanställning. Vårt system som vi upprätthåller när vi tar några gratis arbetstimmar här och där eller accepterar att trygg anställning och forskning är av naturen skilda företeelser.
Min nyårsönskan är att få se fler aktiva etiska akademiker år 2022. Medarbetare som skapar och vårdar det långsiktigt gemensamma, bortom fikabröd och städade toaletter. Som engagerar sig för att vi ska få tid och resurser för att göra den forskning och undervisning som vi är anställda för. Jag efterlyser vad psykologen Carol Gilligan kallar ”omsorgsetik”. En akademisk omsorg om varandra, med utgångspunkt i vad kollegorna behöver för att frodas och må bra. Något som även ekar i filosofen Simone de Beauvoirs insikt om att vi endast kan nå sann frihet genom att vårda andras frihet. Eller som Anderssonskan uttryckte det när hon räckte över den lilla kattungen Findus till den ensamme gubben Pettson i filmen Kattonauten från år 2000: ”Bästa sättet att ta hand om sig själv är att ta hand om någon annan.”
Så undvik gärna att fuska, det har ingen mått bra av, men glöm inte bort att avsätta tid för att idka omsorg i kollegium, kårer, fack och fikarum. Kanske är det där, i omvårdnaden om det gemensamma, som vi hittar forskningsetiken och den goda akademikern för framtiden. När nästa student frågar mig om jag kan rekommendera en akademisk karriär vill jag kunna svara: ”Ja! Gillar du att forska och undervisa så är universitetet platsen för dig. Och man kan till och med stanna kvar med rimliga villkor efter disputationen!”
Under detta nya år lovar jag att engagera mig för att mina kollegor ska må bra och för att vi ska få leva och verka i ett vettigt akademiskt system. Jag lovar också att gå ner fem pandemi-kilon, klä mig i vuxenkläder igen och städa hemma oftare. Uppföljningsmöte om ett år!
Daniel Fjellborg
Doktorand i statsvetenskap
vid Luleå tekniska universitet
