Lyssna på forskarna. Det är något som inte minst Greta Thunberg upprepat gång på gång. Och det är lätt att instämma, det är forskningen som levererar ny kunskap och för kunskapsläget framåt.
Men det är också lätt att se att även om makthavare lyssnar till vad forskarna säger, är det inte enkelt att fatta kloka och välunderbyggda beslut. Det är ofta andra och starkare krafter som styr. Regeringen sa nyligen ja till att anläggningen för slutförvar av använt kärnbränsle ska byggas i Forsmark i Östhammars kommun. Kärnkraftsindustrin och de politiska krafter som stödjer fortsatt kärnkraft har tryckt på, medan miljörörelsen och dess allierade har försökt bromsa.
Regeringen gav tillstånd till slutförvaret med förbehåll, en fortsatt prövning enligt miljöbalken ska ske vid Mark- och miljödomstolen. Och innan hela processen är slutförd om 70–80 år ska den då sittande regeringen pröva frågan på nytt.
Tillståndsprocessen har pågått i ett tiotal år och kärnkraftsindustrins bolag Svensk Kärnbränslehantering, SKB, har jobbat med den här frågan i 40 år. Nästan lika länge, sedan mitten av 1980-talet, har lösningen med att innesluta det radioaktiva avfallet i kopparkapslar fått kritik av forskare. Debatten kretsar kring om kopparkapslarna riskerar att korrodera inom 100 år eller om de kan hålla i de utlovade 100 000. Bara under 2021 har jag noterat ett antal olika debatter i media om frågan.
Men på en digital pressträff 27 januari säger miljö- och klimatminister Annika Strandhäll:
”Jag känner mig väldigt, väldigt, trygg med att det är ett beslut som är extremt välgrundat.”
Hon garderar med att innan förvaret slutligen försluts ”kommer det att finnas möjligheter att titta på ytterligare forskning kring kapslarna, för att ta ett exempel.”
Om nu regeringen är så säker på sin sak, och expertmyndigheter och tunga experter är så eniga som Strandhäll hävdar, så undrar man – varför har man inte gett grönt ljus tidigare? Och om man har decennier på sig innan slutförvaret förseglas – varför är det så bråttom nu? Kritikerna hävdar ju att regeringen borde vänta med beskedet tills alla oklarheter klarats ut.
Men politiska realiteter gör att det nu är ett lämpligt tidsfönster för regeringen att få bort den här frågan från dagordningen:
Miljöpartiet sitter inte längre i regeringen. Oppositionen har hotat med misstroendeförklaring mot energiministern. Om regeringen ytterligare skjutit på avgörandet kunde frågan blivit besvärlig inför höstens riksdagsval.
Här, som så ofta annars, är det andra avväganden än forskningsläget som avgör politiska beslut. Och även om politikerna hänvisar till forskningen så väljer de att lyssna på de experter som passar deras agenda. Det väger därför lätt att exempelvis det av regeringen utsedda Kärnavfallsrådet anser att det finns osäkerheter som bör forskas vidare om.
Därmed inte sagt att kritiken har varit verkningslös. Utan kritiken skulle beslutet varit sämre underbyggt, framhöll Annika Strandhäll vid pressträffen. Och professor Jonas Anshelm, idéhistoriker vid Linköpings universitet säger till Sveriges radio att miljörörelsen och dess experter och forskare som stödjer deras sak har blivit en del av processen kring slutförvaret.
”Att konceptet kunnat utvecklas på det viset av ett sådant litet land som Sverige har inte berott på frånvaron av konflikter utan närvaron av konflikter som har fungerat produktivt”, säger han.
Och ja, det är väl en del av hur en demokrati ska fungera.
