”Byråkratin har inte koll på mina forskningsresultat”

Byråkratin ökar överallt i samhället och således även på våra universitet. Men det är uppenbart att byråkratin på universiteten måste reformeras med målet att den ska vara en hjälpande hand för forskning och undervisning och inte en stjälpande, skriver Johan Hegardt, docent i arkeologi.

11 januari, 2022
Johan Hegardt

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens/skribenternas egna.

Häromdagen stötte jag på något som jag inte tidigare har haft anledning att reflektera över. Jag vet inte varför jag inte har funderat över frågan. Kanske har det inte behövts eller så har jag svävat i ovisshet.

Hursomhelst förhöll det sig på följande sätt. Mina forskningsmedel var slut efter många år som forskare inom flera olika humanistiska discipliner och jag hade inte lyckats skaffa mig nya. Det var med andra ord dags för mig att lämna. Inget märkvärdigt alls, egentligen. Sådana är spelets regler. Men nu uppstod något väldigt märkligt. Från HR fick jag ett brev där jag anmodades att lämna tillbaka allt som tillhörde universitetet. Inget ont över HR. Problemet var istället den generella byråkratiska strukturen ur vilket brevet kom.

Som bekant är ökar byråkratin överallt i samhället och således även på våra universitet. Man kan säga att byråkratin rules! Av någon anledning jämförde jag det ensidiga brevet med mitt cv från perioden. En sida från HR som inte med ett enda ord berörde de resultat som jag hade plitat ned i mitt cv: NTR, 10 pkt, 1,5 radavstånd, åtta sidor. Åtta sidor av seminarier, konferenser, artiklar, böcker, fyra olika forskningsprojekt under ett flertal år… Inte ett enda ord om allt detta från universitetets byråkrati.

Här måste vi stanna upp och tänka efter väldigt noga. Är det bra eller är det dåligt att byråkratin inte har koll på mina åtta sidor av forskningsresultat?

Å ena sidan är det förstås rimligt att byråkratin inte har koll, för varför skulle den ha det? Vad hade varit syftet? Å andra sidan är det i generell mening ytterst problematiskt att byråkratin inte har kännedom om forskningen. För om byråkratin inte har kännedom om forskningen och dess framsteg kan den nämligen inte uppbringa något intresse för den och därför kommer inte det byråkratiska maskineriet att ta hänsyn till den. ”Man måste ta höjd” för rumskostnaderna när man söker externa forskningsmedel, påpekade byråkraten, även om projektet inte har behov av rum. Enligt den logiken måste alltså ett externfinansierat forskningsprojekt betala för rum på universitet trots att det inte krävs för att genomföra forskningsuppgiften. Sådan är den ointresserade byråkratin.

I samma veva som jag höll på med dessa funderingar fick jag en rak fråga: ”varför är det så himla viktig med humaniora!?”

Att det finns en relation mellan frågan och den ointresserade byråkratin, insåg jag efter en stund.

Mitt svar på frågan var att det självständiga humanistiska reflekterandet är viktigt eftersom det är det första som diktaturen inskränker. Den fria humanistiska reflektionen är därmed ett värn mot diktaturen, oberoende diktaturens form och även en värdemätare på samhällets tolerans.

Den självständiga humanistisk reflektionen är det första som diktaturen inskränker, var alltså mitt svar. Det är en aktiv handling från diktaturens sida. Vad händer med den självständiga humanistiska reflektionen på våra universitet om de byråkratiska strukturerna saknar kunskap om och intresse för den humanistiska forskningen och utbildningen? Vad är det som säger att byråkratin inte aktivt kommer att inskränka de humanistiska disciplinerna? Så sker redan genom allt hårdare beting för lektorerna med sjukskrivningar som följd. Allt hårdare krav från byråkratin leder också till bisarra begrep som BiB, som upprepas likt mantran av vilsna prefekter, vilket alla väl känner till som läser denna tidning (Budget-i-Balans, för er som inte visste).

Hävdar jag att byråkratin är diktatorisk? Knappast. Den är demokratisk, men lik förbannat livsfarlig eftersom den i sin nuvarande form innehåller en struktur som diktaturen enkelt kan ta över, nämligen ett expanderande ointresse. Diktaturen står också för dörren i Europa – även om det är en bra bit kvar – och här ser vi hur just den självständiga humanistiska forskningen successivt körs på porten, eller kanske snarare bakdörren.

Det är uppenbart att byråkratin på universiteten måste reformeras med målet att den ska vara en hjälpande hand för forskning och undervisning och inte en stjälpande. Ingen ska behöva ta höjd för byråkratiska påhitt. Å andra sidan ska ingen byråkrat ställas i skamvrån för en struktur som de bara är en del av. Vi sitter nämligen alla i samma sjunkande båt. Här krävs krafttag från andra håll, till exempel kan universitetsledningarna börja agera mot en skenade byråkrati, som genom sitt expanderande ointresse stryper den självständiga humanistiska forskningen, det vill säga vårt värn mot diktatur och intolerans.

Johan Hegardt, docent i arkeologi

Johan Hegardt

Vad tycker du? Skicka in din replik eller debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023