För min mamma har det alltid varit viktigt att jag fick en bra utbildning – hon ville säkra att jag alltid skulle ha stabilitet och en form av hållbarhet i livet. Om jag ska vara lite sarkastisk så har jag som doktorand tagit det ett steg för långt.
Som många andra doktorander jobbar jag mer än jag borde, jag har haft problem med stress och jag har svårt att ta ut julsemester. I tillägg så är mina framtida karriärplaner osäkra och det är oklart om doktorsexamen kommer att vara ett ekonomiskt klokt val för mig.
Missförstå mig inte, jag doktorerar inte för att jag har vissa löne- eller karriärambitioner. Jag gör det för att jag i grunden gillar kunskap. Jag känner att jag har många privilegier som akademiker – men det är inte bara en dans på rosor.
”Jag har den mest grundläggande stabilitet jag kan tänka mig – jag behöver inte lämna Sverige, eftersom jag har permanent uppehållstillstånd.”
Om jag fick välja på nytt, medveten om vad det innebär att vara doktorand, då skulle jag göra det igen. Men jag är också medborgare i ett EU-land och det ger mig ett särskilt viktigt privilegium. När jag disputerar kan det vara så att jag måste kämpa för att hitta ett permanent jobb, men jag har den mest grundläggande stabilitet jag kan tänka mig – jag behöver inte lämna Sverige, eftersom jag har permanent uppehållstillstånd.
Doktorander som kommer från länder utanför EU/EES känner nu effekterna av den nya svenska migrationslagstiftningen. För att få permanent uppehållstillstånd måste du, förutom att ha haft tidsbegränsat uppehållstillstånd som doktorand i fyra år, nu även ha ett anställningskontrakt som sträcker sig minst 18 månader in i framtiden från den dag Migrationsverket fattar sitt beslut.
Inom andra sektorer är detta inget problem. Har du haft ett jobb i fyra år så är du i stort sett garanterad en fast anställning – men inte inom akademin. Doktorander och andra unga forskare har vanligtvis mycket korta anställningar.
Det är inte bara ett abstrakt problem, den nya migrationslagstiftningen får konsekvenser för våra kollegor. Jag känner flera som är personligen påverkade av situationen, några är nära att disputera och fick livet vänt upp och ner i somras.
De hade redan ansökt om permanent uppehållstillstånd men plötsligt uppfyllde de inte längre kraven. En annan tog sin master här, efteråt fick han välja mellan att doktorera och att ta vara på någon av de möjligheter han hade i industrin. Han valde att doktorera och det kostar honom nu det permanenta uppehållstillståndet.
”De valde inte att doktorera för att det var en enkel väg till permanent uppehållstillstånd, men de förväntade sig inte heller att det skulle bli ett hinder.”
Precis som jag är de osäkra på sin framtida karriär, men till skillnad från mig måste de nu också oroa sig för om det är möjligt för dem att stanna i Sverige. De valde inte att doktorera för att det var en enkel väg till permanent uppehållstillstånd, men de förväntade sig inte heller att det skulle bli ett hinder.
Om du frågar mig om vad jag önskar mig till jul, då skulle jag inte tacka nej till att doktorander och andra unga forskare får samma grundläggande nivå av stabilitet som om vi valt en annan väg – inte bara för vår egen skull, utan också för att det är en frågeställning om hur vi skapar en hållbar akademi.
Om vi som doktorander och unga forskare får stå ut med betydligt sämre villkor om vi stannar än om vi lämnar akademin – då är det problematiskt inte bara för vår, utan för hela akademins framtid. Och här är migrationslagstiftningen ett av många exempel. Vad som ska göra akademin hållbar är en stor och öppen fråga. Jag ensam har inte svaret – men jag skulle önska ett större fokus på frågan – och lämpligen också på konsekvenserna av migrationslagstiftningen.
Pil Maria Saugmann
Doktorand, Stockholms universitet och
ordförande för doktorandkommittén
i Sveriges förenade studentkårer, SFS
