I debattartikeln ställs två huvudfrågor med särskilt fokus på lärarutbildning, vilka är relevanta för all högre utbildning. I ingressen frågas: Vad ska egentligen studenterna lära sig under en kortare utlandsvistelse? Och i rubriken: Varför ska lärarutbildningen göras mer internationell? Den senare återkommer något omformulerad i artikelns slutkläm: Varför ska vi egentligen internationalisera lärarutbildningen?
Vad ska egentligen studenterna lära sig under en kortare utlandsvistelse?
Corinne Platten frågar sig vad som är realistiskt att förvänta sig. Jag menar att vad studenterna kan lära sig är avhängigt svaret på varför man från statligt och lokalt håll vill öka mobiliteten. Är främsta drivkraften för lärosätena ett marknadsmotiv för att hänga med i den nationella och internationella kapplöpningen till höga placeringar på kvantitativa rankningslistor eller är det den enskilda studentens personliga utveckling mot en interkulturell medborgare som är det primära? I slutet av mitt inlägg återkommer jag till hur studenter kan stödjas för att öka möjligheterna att verka i riktning mot det senare målet.
Varför ska lärarutbildningen göras mer internationell?
Frågan kan uppfattas på flera sätt. För mig betyder den: Varför ska blivande lärare få ett internationellt och interkulturellt perspektiv på sin kommande yrkesroll? Det är uppenbart att om elever ska fostras till ansvarskännande aktiva medborgare som engagerar sig nationellt och internationellt i globala frågor, måste deras lärare vara rustade för sin uppgift att förverkliga ett av läroplanens övergripande perspektiv, det internationella. Med globala frågor avser Universitets- och högskolerådet, UHR, ämnesområden som demokrati, mänskliga rättigheter, hållbar utveckling, jämställdhet, global hälsa, miljö/klimat och fattigdomsbekämpning i överensstämmelse med Agenda 2030. Dessa frågor kan lyftas över ämnes- och disciplingränser.
Framtida utmaningar
Internationalisering är ”ett verktyg för att nå ökad kvalitet, och nationell och global hållbar utveckling” slås fast både av Internationaliseringsutredningen (SoU 2018:3) och uppföljaren En plattform för Internationalisering. Kvalitet är ett diskursivt begrepp och hänger intimt ihop med vilka värden det förknippas med. Internationalisering är inget självändamål, det är en samling aktiviteter för att förverkliga en bakomliggande ideologi, en kärna av värden som bör genomsyra hela verksamheten på alla plan, comprehensive internationalisation. Internationalisering utan klart uttalade motiv och tydliga syften är bara ett tomt skal. Därför är steg ett för lärosätet att på alla nivåer ha det gemensamma lokala syftet med internationalisering klargjort i samförstånd mellan ledning, administration, lärare, forskare och studenter. Mycket förenklat kan man urskilja två ideologier eller diskurser med olika motiv: en neoliberal instrumentell ekonomisk diskurs och en personlighetsutvecklande bildningsdiskurs, som betonar Europarådets humanistiska värdegrund vilken Sverige skrivit under på.
Artikelförfattaren ställer också ett antal hur-frågor vid sidan av sina huvudfrågor som jag vill beröra nedan. För ett drygt år sedan skrev jag en debattartikel i Universitetsläraren där jag lyfte fram hur Internationaliseringsutredningens intentioner kräver lokala insatser. Utredningen ledde förvisso inte till den önskvärda lagändringen. Den fick ändå det goda med sig att många lärosäten har ifrågasatt sin egen lokala strategi, handlingsplan och pedagogiska praktik. Ett exempel är ett nytt samarbete några svenska lärosäten emellan om kommande fortbildning för akademiska lärare ”som undervisar, eller tänker undervisa, där Internationalisering är en utmaning i undervisningspraktiken”.
En av Corinne Plattens frågor är hur utvärdering av mobilitetens effekter kan ske. Europarådet har lanserat en portföljutvärdering som i anpassad form har tillämpats i en pilotstudie av en grupp internationella studenter och antagits för publicering nästa höst.
Givetvis är mobilitet bara en liten del av vad begreppet internationalisering står för. Man kan urskilja ett ökat intresse för internationalisering på hemmaplan, både i teori och praktik, viket anknyter till en annan av författarens frågor: Vilken typ av internationalisering ska erbjudas de studenter som av olika anledningar inte kan åka utomlands? Personligen vill jag också lyfta frågan: Hur kan vi hjälpa studenterna att få ut mesta möjliga av sin utlandsvistelse?
Som extern bedömare till UHR under många år har jag sett hundratals ansökningar från lärosätena till internationella utbytesprogram som Erasmus och Linneaus-Palme. De i ansökan efterfrågade förberedelserna för utresande studenter inskränker sig i de allra flesta fall till praktiska tips och faktaupplysningar. För lärare och personal erbjuds ingenting i de ansökningar jag bedömt. Handledning av kompetenta lärare under studenternas utlandsvistelse finns inte med, inte heller en djupare reflekterande uppföljning vid hemkomsten. Enstaka lärosäten uppger att de har en kort förberedande kurs. En sådan borde vara obligatorisk innefattande kulturteorier och praktiska övningar. Den kan leda till kritisk kulturell medvetenhet och självinsikt om de egna värderingarna och fördomarna. Stödet före, under och efter mobiliteten är av avgörande betydelse för studentens behållning. Här finns mycket att göra om studentens utlandsvistelse blir början (eller för en del nästa etapp) på en inre bildningsresa som får fortsätta hela livet. Interkulturell kompetens har ingen slutpunkt.
Att utbilda lärarstudenter – och alla andra studenter – som värdesätter mångfald, breddar sin förståelse för andras perspektiv och sitt eget samt aktivt tar ansvar lokalt och globalt är en utmaning för all högre utbildning. Internationalisering kan bli en väg mot dessa mål om inte marknadskrafterna får styra och den ekonomiska diskursen är den rådande.
Ulla Lundgren, Fil.dr
