Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.

Kommunikatörer behövs – men inte strategisk kommunikation

Båda sidor i debatten om kommunikatörer vid lärosätena har sina poänger. Men idén om strategiskt agerande universitet behöver utmanas, skriver Josef Pallas och Signe Jernberg.

19 november, 2021
Signe Jernberg, Josef Pallas

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens/skribenternas egna.

Signe Jernberg

I oktober kunde den intresserade följa en debatt i Svenska Dagbladet, mellan Göran Arnqvist som argumenterade för att antalet kommunikatörer på landets lärosäten bör minska, och Mats Heide som tillsammans med Jesper Falkheimer försvarade kommunikatörers roll och betydelse. Debatten fokuserar på de utmaningar respektive förtjänster som kommunikatörer för med sig till våra lärosäten.

Josef Pallas

För snäv diskussion
Vi som under många år haft universitet och högskolor som studieobjekt i vår forskning följde debatten med stort intresse och kan se relevans i båda sidors argument. Samtidigt anser vi att diskussionen blir för snäv och att den bör relateras till en mer generell diskussion om den överadministration som uppstår som konsekvens av ”företagiseringen” av stora delar av den offentliga sektorn. Denna utveckling har inte enbart förändrat kommunikatörernas roll i de offentliga organisationerna. Även HR-personal, jurister, ekonomer och andra expertadministratörer får och ges allt större inflytande över hur offentliga verksamheter organiseras och styrs.
I vår läsning lyfter Göran Arnqvist en relevant oro för förflyttningen och kontrollen av det öppna akademiska samtalet inom och utanför akademin, från den akademiska professionen till icke-forskare inom lärosätena. Han kopplar också denna oro till omtanke om lärarnas och forskarnas arbetsmiljö och arbetstid som till allt större omfattning genomsyras av aktiviteter och rutiner som inte alltid bottnar i eller stöttar det man ser som sitt kärnuppdrag.

Delar oron
Vi delar den oro som Arnqvist utrycker i sin text då vi känner igen oss i den kommunikativa och administrativa ivern som påverkar stora delar av vårt och våra kollegors arbete. Omsorg om lärosätens varumärke, synlighet, undvikande av negativa nyheter, ambitioner att konkurrera med andra lärosäten om medialt utrymme och en del annat faller under den kategori som många kan känna en intuitiv skepticism inför.
Arnqvist oroas här över det minskade utrymmet som kommunikatörer skapar för det demokratiska och kritiska samtalet. Att känna lojalitet mot sin arbetsgivare i hur och vad vi uttrycker på sociala medier eller i samtal med journalister riskerar lätt att bli en fråga om självcensur och minskad benägenhet att kommunicera kring kontroversiella forskningsresultat, peka på brott mot god forskningssed eller uppmärksamma missförhållanden på arbetsplatsen.

Samtidigt förstår vi de argument som Heide och Falkheimer ger uttryck för i sin replik. Landets lärosäten liksom andra offentliga organisationer står inför utmaningar som våra kommunikatörer både representerar och förväntas vara ett svar på. Att kommunicera vad som sker i lärosätenas verksamhet är både en grundlagsskyddad rättighet och lagstadgad skyldighet som inte går att välja bort. Vi behöver berätta för allmänheten och initierad publik om den undervisning och forskning som bedrivs genom offentliga medel.

Krävs förståelse för att kunna navigera
Likaså håller vi med om att navigera i det förändrade landskapet av krav och förväntningar som ställs på våra lärosäten kräver omfattande förståelse för hur olika delar av akademin fungerar, på vilka premisser och utifrån vilka samhällsvärderingar och normer. Och att detta är en utmaning som det expanderande kommunikatörsyrket kan hjälpa oss att hantera.
Vad vi anser bör tillföras debatten är att vi sätter kommunikatörers och andra expertadministratörers uppkomst och spridning i en bredare kontext av förändrad styrning och organisation av inte bara högre utbildning och forskning utan hela den offentliga sektorn. Flertalet av de stora reformerna av offentlig sektor har sedan 1990-talet syftat till att göra våra myndigheter inklusive högskolor och universitet till ”riktiga och fullständiga” organisationer vilka agerar utifrån strategiskt uppställda mål. Dessa reformer har sjösatts med argument att endast sådana organisationer är kapabla att leverera i enlighet med de mål och krav som beställaren (det vill säga staten, samhället och andra intressenter) ställer; och att det är just utifrån egenskaper som riktiga organisationer som våra lärosäten bör styras och utvärderas.

Universitet som en riktig organisation förknippas med längtan efter starka och autonoma ledare som utifrån referenser till det privata näringslivet ska ”effektivisera” den akademiska verksamheten. Det är genom strategisk planering av verksamheten, där vision, värden och mål formuleras, liksom strategier för att nå målen, som lärosätena antas kunna lösa samhällsutmaningar.
Den strategiska planeringen syftar också till att lärosätena ska ”profilera” sig och öka sin konkurrenskraft. Kommunikatörer får här rollen att bli både bärare och skapare av det som kännetecknar en ”riktig” organisation. I detta ingår att förse varje lärosäte med en unik identitet som bygger på ett starkt varumärke, renommé, status och anseende; och att hierarkiskt sätta och kommunicera tydliga mål och gränser kring vad ett universitet eller en högskola är. Kommunikatörerna, liksom andra expertadministratörer, blir på så sätt en (central) del av lärosätenas styrverktyg att forma forskningens och undervisningens form och innehåll.

Lyft problemet en nivå
Att vara en ”trojansk häst” för den moderna styrningsfilosofin är dock inte kommunikatörernas fel. Snarare bör problemet lyftas till den nivå där vi kan fråga oss om forskning och utbildning ska styras ”strategiskt” och om senare års reformer inte utgår från alltför grumliga och politiserande antaganden om forskningens och utbildningens roll i samhället.
Vi kan fundera på om praktiken där lärosätenas ledningar med stöd av strategisk kommunikation formulerar inriktningen på forskning och utbildning möjligen kan tänkas leva i viss disharmoni med den grundlagsskyddade principen om individuell akademisk frihet. Eller om enskilda universitets och högskolors strävan efter (att kommunicera) egen unik, särskiljande och inom det egna lärosätet sammanhållande undervisnings- och forskningsverksamhet rimmar väl med den centrala principen att vetenskap är ett gemensamt projekt för forskarsamhället. Arnqvists funderingar är i dessa sammanhang väl värda att fortsatt grubbla på.

Heides och Falkheimers försvar av kommunikatörer tycks följa idén om de strategiska lärosätena. Inom ramen för deras eget resonemang är det därför helt riktigt att säga att lärosätena behöver kommunikatörer för att klara sin uppgift. Om vi dock väljer att ifrågasätta den strategiska planeringens logik så ifrågasätter vi också om lärosätena verkligen behöver ”strategisk kommunikation”. Det kanske räcker med kommunikation?

Kan snarare behövas fler kommunikatörer
Om forskningens och utbildningens innehåll sågs som en angelägenhet för den akademiska professionen att definiera skulle kommunikationen kunna handla om att på ett tillgängligt sätt förmedla till allmänheten vad forskare och lärare gör och vilka forskningsresultat de kommer fram till. Kommunikatörerna och deras kollegor på andra administrativa enheter skulle kunna vara kärnverksamhetsorienterade, tydligare intresserade av att vara insatta i forskningens och utbildningens villkor, och de skulle ha ett kontinuerligt samarbete med både fysisk och mental närhet till forskares och lärares vardag. Då kanske vi till och med skulle vilja ha fler kommunikatörer.

För att kommunikatörer inte ska bli den administrativa tvångsskjortan som Arnqvist pekar på så behöver idén om strategiskt agerande universitet utmanas – och det genom politiska snarare än organisatoriska reformer. Vi kanske mer tydligt behöver utmana den politik som bidrar till att både generella och specifika villkor för undervisning och forskning till allt större omfattning definieras och kontrolleras av lärosätens ledning och i praktiken drivs av universitetets (om än välvilliga) administratörer och kommunikatörer.
Risken med fortsatt strategisk styrning blir annars att administrationen tappar den stödjande rollen som den rimligen kan förväntas att ha i en värld där undervisning och forskningsproblem formuleras fritt och där forskare själva väljer metod och publikationsform. Så skyll inte primärt på kommunikatörerna, skyll på … ja, ni vet vem.

Signe Jernberg
Uppsala universitet/Högskolan i Gävle
Josef Pallas
Uppsala universitet

Signe Jernberg, Josef Pallas

Vad tycker du? Skicka in din replik eller debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023