I boken Start with why reflekterar den brittisk-amerikanske författaren och föreläsaren Simon Sinek över frågan ”varför”. Enligt Sinek vet de flesta av oss vad vi gör och hur vi gör det, men inte varför vi faktiskt gör det. Detta ”varför”, menar Sinek, är det som ligger bortom faktiska resultat och kan definieras som syfte eller mening.
Det fokus på siffror och procentsatser som präglar diskussionen om internationalisering av lärarutbildningen tycks indikera att frågan om ”varför” också förtjänar att lyftas. Ett flertal studier och utredningar har konstaterat att lärarutbildning är ett utbildningsområde med svag internationalisering.
I Universitetskanslersämbetets årsrapport från 2020 går att läsa att bland de svenska studenter som tog examen under läsåret 2018/2019 hade 15 procent studerat utomlands någon period under de senaste tolv terminerna. Motsvarande siffra bland grundlärar- och förskollärarstudenter var 2 respektive 1 procent.
Detta är man naturligtvis inte nöjd med från statligt håll. I Internationaliseringsutredningens rapport En strategisk agenda för internationalisering sätts ett tydligt mål för mobilitet: 2025 ska minst 25 procent av studenterna tillbringa minst tre månader av sin utbildning utomlands. Det noteras också att om mobiliteten inom stora utbildningsprogram, såsom lärar- och sjuksköterskeprogrammen, ökar från dagens låga nivåer nås dessa resultat snabbare.
Att säga att någonting bör göras är dock inte samma sak som att motivera varför det bör göras. För vilket ändamål ska vi internationalisera? Vad hoppas vi åstadkomma genom internationalisering av just lärarprogrammen?
De svar som återfinns i Internationaliseringsutredningens rapport liknar till mångt och mycket de standardsvar som går att läsa i den alltmer omfattande litteraturen om internationalisering. Det vill säga; internationalisering behövs för att utveckla interkulturella kompetenser, knyta internationella kontakter, få nya perspektiv och infallsvinklar, konkurrera på den globala arbetsmarknaden, och så vidare.
Det är förvisso beaktansvärda anledningar, men som den amerikanska utbildningssociologen Darla K. Deardorff påpekar i artikeln Why Engage in Mobility? ”för en skeptiskt lagd person låter mycket av detta bara som tom retorik”. Särskilt då forskning indikerar att internationaliseringsaktiviteter såsom utlandsstudier inte nödvändigtvis har avsedd verkan.
I en studie genomförd i Melbourne, Australien, visar Ruth Fincher och Kate Shaw hur socio-geografisk segregering äger rum bland utbytesstudenter och inhemska studenter, och forskare såsom Ioannis Tsoukalas har beskrivit hur utbytesstudenter sällan socialiserar utanför universitetets internationella bubbla.
Andra studier, såsom den genomförd av Tim Caudery med flera bland utbytesstudenter vid skandinaviska universitet, pekar på hur det engelska språket dominerar i utbytessammanhang, även när utbytet sker i ett icke-anglofont land. Det finns alltså frågetecken kring huruvida utlandsutbyten faktiskt främjar utvecklandet av de interkulturella kompetenser och perspektiv som ofta tas för givet.
Hur ska då frågan om ”varför” besvaras?
Kanske krävs det, som Deardorff föreslår, att vi först tar ställning till en rad andra frågor kring realistiska förväntningar, effekter och möjligheter vad gäller internationalisering. Vad är realistiskt att förvänta sig att en lärarstudent ska tillägna sig under en kortare vistelse utomlands? Hur kan vi utvärdera huruvida, och på vilket sätt, detta åstadkoms? Hur kan lärarutbildningsprogram initiera och upprätthålla långsiktiga, betydelsefulla globala relationer? Vilken typ av internationalisering ska erbjudas de lärarstudenter som, av olika anledningar, inte kan åka utomlands?
Dessa tankar är väl värda att lyftas och diskuteras. Till dess återstår frågan: Varför ska vi egentligen internationalisera lärarutbildningen?
Corinne Platten
Doktorand i utbildningssociologi,
Uppsala universitet
