Det har runnit lite vatten under broarna sedan jag blev fackligt ombud. Ibland tänker jag lite för mig själv att jag var nog i någon mån fackligt ombud redan som barn. Jag skilde mig ifrån kompisarna, eftersom jag ofta engagerade mig för de exkluderade. De där som blev valda sist, bemötta med tystnad eller inte blev bjudna på det där kalaset. Visst, de kanske inte stämde in på den vedertagna mallen, men vem har den självpåtagna rätten att utsätta en person för ett negativt bemötande?
För en tid sedan var jag på restaurang, tillsammans med en före detta kollega. Samtalsämnena växlade så där behagligt som det gör när man känner sig bekväm och fernissan blir allt tunnare. Jag frågade henne hur hon reflekterade kring och skulle vilja sammanfatta sitt akademiska yrkesliv. Hon berättade att mycket hade varit positivt och utan akademin skulle hon inte ha varit den hon är i dag. Känslan av att ha utvecklats som individ, allt ifrån den första uppsatsen till avhandlingen. Sedan det fortsatta klättrandet på den akademiska stegen.
”Vad har varit jobbigast?” frågade jag med fortsatt nyfikenhet.
Ja, värst hade varit de där oförklarliga och stundtals märkliga akademiska vetenskapliga formuleringarna som de egna texterna utsatts för. Där någon med svepande och nedsättande formuleringar använder begrepp som ”obegripligt” och när inte konkreta och sakliga formuleringar användes.
Hon fortsatte att utveckla sina tankar om att ana något annat bakomliggande motiv av det sagda, sådant som det inte går att ta på. Handlade det egentligen mer om att misskreditera henne som person? ”Kanske har jag någon antagonist och eftersom jag är feminist anar jag ibland sådana mörka krafter”. Hon fortsatte: ”I den akademiska världen är det inte alltid så goda krafter vi har att göra med.”
För ett kort ögonblick flyttades jag tillbaka i tanken till den stora akademiska högtiden där jag efter åratal av slit med min avhandling kunde sitta ner och njuta av mat, dryck och tal. Det var på den tiden när Jan Björklund var utbildningsminister. Han var en av högtidens huvudtalare. När han klev upp på podiet sa han något som jag så väl kommer ihåg. Det var ett slags testamente över att vara politiker.
”Det är det värsta du kan utsätta dig för mentalt”, sa han. ”Din antagonist vill ständigt sätta en kniv i ryggen på dig, och inte nog med det, den ska dessutom vridas om långsamt så att det gör stor skada och riktigt ont.”
Tanken slog mig, gäller detta endast för den politiska yrkeskåren? Finns det paralleller inom akademin? Har inte hjärnornas kamp om hur coronapandemin bäst ska hanteras visat detta? Skillnaden är kanske att vi inom akademin på ett mer sofistikerat sätt kan nedgöra varandra när vi, genom att angripa akademiska produktioner, ”lindar in knivhugget och omvridningen” med formuleringar som ”på vetenskaplig grund” och ”beprövad erfarenhet” samt att vi säger att vi kan ”skilja på sak och person”.
Min kollega avrundade sitt svar med att ”Värst är det skrivna, det som inte försvinner. Kanske är det muntligt sagda lättare att uthärda. Det försvinner förhoppningsvis, om inte någon härold med förtjusning sprider det vidare på sina institutioner”.
Flashbacks från barndomen med minnen av de utfrusna klasskamraterna och destruktiva underliggande krafter, upptog olustigt på nytt mina tankar när jag vandrade hemåt. Jag vet inte om du känner igen dig i min kollegas reflektion? Jag hoppas inte det! Du kanske överlever ”den akademiska kniven”, men hugget och omvridningen lämnar ett trasigt inre och ärr som består.
Anders Dybelius
Universitetslektor i historia
Högskolan i Jönköping
