KI:s tidigare prorektor prövas i Kammarrätten

Fuskutredningen kring Karolinska institutets tidigare prorektor Karin Dahlman-Wright går nu vidare till Kammarrätten. Detta efter att Nämnden för prövning av oredlighet i forskning och Förvaltningsrätten gjort olika bedömningar av vad som ska räknas som oredlighet i forskning.
Karin Dahlman Wright
KI:s tidigare prorektor Karin Dahlman-Wright misstänks för bildmanipulation i flera artiklar. Foto: Erik Cronberg

Turerna i det uppmärksammade fallet understryker att oredlighetsanmälningar hanteras efter en ny lag och att någon praxis ännu inte är etablerad, exempelvis kring vad som ska räknas som ”oaktsamhet” respektive ”grov oaktssamhet”.

Det var i september förra året som Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, Npof, tillkännagav sin första ”fällning”, när man kom fram till att Dahlman-Wright gjort sig skyldig till oredlighet i forskning. Prövningen gällde sju artiklar där den tidigare prorektorn misstänktes för bildmanipulation.

Npof fann att hon hade ”förfarit grovt oaktsamt” i fyra av artiklarna.

Överklagade till Förvaltningsrätten
Dahlman-Wright överklagade till Förvaltningsrätten, vilket är möjligt i och med det nya systemet för hantering av oredlighet (se faktaruta). I somras fick hon rätt så till vida att det hon görs ansvarig för enligt Förvaltningsrätten inte ska ses som oredlighet i forskning.

Däremot kommer Förvaltningsrätten, precis som Npof, fram till att det i de anmälda artiklarna handlar om förfalskning, eftersom det är ”ostridigt” att felaktiga bilder har publicerats, att bilderna inte stämmer överens med de resultat som visas och att uppgifter har utelämnats:

”En förfalskning är i princip en allvarlig avvikelse från god forskningssed” heter det i Förvaltningsrättens dom.”

I likhet med Npof anser rätten inte att det spelar någon roll om forskningsresultaten påverkats av bildmanipulationerna eller om det är en konsekvens av slarv eller förbiseende, det är lika fullt en allvarlig avvikelse.

”Inte oredlighet i forskning”
Förvaltningsrätten tar också upp att de felaktiga bilderna har tillkommit sent i processen, att tiden och möjligheterna att upptäcka felen i och för sig har varit begränsad, men att det ändå handlar om att Karin Dahlman-Wright har brustit i ansvar genom att låta felaktigheterna passera. Man tillägger dock att det inte är klarlagt om hon ”uppvisat likgiltighet inför sitt ansvar”.

Utifrån det sistnämnda menar Förvaltningsrätten att hennes agerande ”inte är av så allvarlig eller klandervärd art” att det utgör grov oaktsamhet.

Därmed har hon, enligt Förvaltningsrätten, inte gjort sig skyldig till oredlighet i forskning, vilket Npof anser.

Förvaltningsrätten noterar i sin dom att någon praxis för vad som utgör grov oaktsamhet ännu inte etablerats, men man hänvisar till förarbetena till den nya lagen om oredlighetshantering. Där beskrivs ”grov oaktsamhet” som särskilt allvarligt eller klandervärt agerande, ”däremot bör som regel inte förbiseenden, slarv eller missförstånd betraktas som grov oaktsamhet”.

Olika uppfattningar
Något som skiljer Npofs beslut och Förvaltningsrättens dom åt är olika uppfattningar om huruvida det ska göras en sammantagen bedömning av den anmälda forskningen när den omfattar flera artiklar.

Npof menar att en sammantagen bedömning måste kunna göras så att forskare inte ska slippa ta ansvar för flera fall av slarv och/eller systematiska brister med hänvisning till att varje enskilt fel inte räknas som grov oaktsamhet.

Förvaltningsrätten däremot menar att då de anmälda artiklarna är publicerade under en period på fyra år ska dessa bedömas som separata arbeten.

I sin överklagan hade Karin Dahlman-Wright vidare begärt att hennes ärende skulle återförvisas till Npof för en ny handläggning, då det enligt henne inte hade hanterats rätt.

Den begäran avslogs av Förvaltningsrätten som inte har något att anmärka på Npofs handläggning.

Npof överklagar i sin tur
De olika bedömningarna ledde alltså till att Förvaltningsrätten först upphävde Npofs beslut samt till att Npof i sin tur aviserat att man kommer att överklaga Förvaltningsrättens dom till Kammarrätten.

Detta mycket uppmärksammade, närmast spektakulära ärende där KI:s tidigare prorektor står i centrum, har utretts sedan 2018, först i det tidigare systemet för hantering av misstänkt oredlighet och därefter i ett nytt system där praxis ännu inte är etablerad.

Och efter de många turerna är fallet långt ifrån färdigbehandlat och avgjort, en påminnelse om att frågor kring det som förenklat brukar kallas forskningsfusk –oavsett hanteringssystem – knappast blivit enklare att avgöra.


Kategorier: Artiklar, Etik, Forskningsfusk, Juridik
Lärosäten: Karolinska institutet