Studenter har behov av ett socialt sammanhang, vilket campusundervisningen vanligen tillhandahåller. Detta berättades för lärarna på en kurs vid ett möte i våras, där en av oss som undertecknar denna text deltog. Om onlineundervisningen skulle fortsätta under hösten ombads vi lärare att beakta detta i undervisningsplaneringen.
Behovet av att känna ett socialt sammanhang är varken nytt eller konstigt i undervisningssammanhang – och diskussioner rörande detta har blivit allt vanligare – och kanske borde detta även aktualiseras i andra icke-campusbaserade undervisningssammanhang, till exempel på mooc-kurser.
Onlineundervisning väcker onekligen många frågor. En av dessa är hur långt lärarnas ansvar sträcker sig för att studenterna ska känna att de ingår i ett socialt sammanhang.
Lärarnas emotionella och sociala kompetens har alltid varit central i mötet med studenter – vare sig det är i ett seminarierum, en föreläsningssal eller ett labb. I interaktionen med studenterna förväntas lärare ha starka sociala färdigheter och kunna motivera studenter till framgångsrikt lärande. Det är ett attribut som i utbildningsinstitutioner värdesätts högt. Den utmaning som nu uppstått hör ihop med att undervisning i högre grad sker i den digitala världen.
Omställningen till onlineundervisning på grund av covid-19 har inneburit att undervisningen gjorts beroende av diverse digitala verktyg, vilka alla kräver tid för att lära sig. Samtidigt är det värt att uppmärksamma att lärares administrativa belastning redan ökat under många år, till exempel har lärare ålagts att bygga upp kurshemsidor och fylla i detaljerade kursutvärderingar.
Samtidigt görs det mycket för att stödja studenternas sociala inkludering. På flera utbildningar arbetar lärarna med gruppbaserad pedagogik, som bland annat bygger på tanken att social inkludering påverkar den enskilde studentens studieresultat. Studievägledare, liksom andra anställda på institutions- eller fakultetsnivå, arbetar också med detta. Programansvariga likaså. Exempelvis innebär en fast programstruktur, vad gäller vilka kurser och i vilken ordning som studenterna ska läsa dessa, att studenterna följer samma kursflöde och därmed stärks också det sociala bandet dem emellan. Kort sagt, flera aktörer arbetar med frågan om att tillhandahålla studenterna ett socialt sammanhang.
Funderingen som uppstår är var de åtgärder som utvecklas för att främja social inkludering ska placeras. Studieresultat beror förmodligen på studenternas välmående, vilket i sin tur påverkas av deras sociala sammanhang. Trots detta ligger åtgärder för att främja social inkludering till stor del utanför den formella kurs- och programstrukturen. I stället för att komplettera undervisningen, är risken att social inkludering sker på bekostnad av undervisningen. Lärare ska inte enbart fokusera på ämnet och dess innehåll, utan förväntas även utveckla åtgärder vars syfte är att främja social inkludering, och detta arbete ligger utanför den formella kurs- och programstrukturen.
Studenternas sociala inkludering är en viktig ledningsfråga. På mötet som nämndes ovan kom också initiativet uppifrån. Vi tror att även lärare delar denna syn, det vill säga att studenternas sociala inkludering är en nyckelfråga – inte att den ligger i periferin eller att den ska hanteras beroende på god vilja hos enskilda lärare. Inramat på detta sätt bör undervisningssalar och studieplatser ses som sociala arenor, vilka kan organiseras och designas för att främja social inkludering. Detta går också att skapa i distansundervisningen. Vad som är svårare att påverka är det sammanhang, vari social inkludering möjliggörs.
Förutom att lärarna ska möjliggöra för studenterna att nå lärandemålen, förväntas de nu också erbjuda ett sammanhang som främjar studenternas sociala inkludering. Då det börjar framföras formella krav på åtgärder för detta, blir följden lätt att förutse: ledningen kommer att fråga vilka åtgärder lärarna har vidtagit, vad resultat blev samt vad de ska göra till nästa gång. Frågan är dock om det är den enskilde läraren som ska bära ansvaret för detta.
Distansundervisningen har blottlagt det glapp som finns mellan utbildningens innehåll och inriktning å ena sidan, och dess genomförande å andra sidan. Detta glapp ställer krav på pedagogik och utmanar lärarens kompetens, men det väcker också frågor kring lärarens ansvar och förmåga att forma ett sammanhang som främjar social inkludering. I fokus bör ämnets speciella förutsättningar stå, såsom kunskapstraditioner, metoder och begrepp, men givetvis bör social inkludering också främjas, dock bör detta ansvar inte enbart vila på enskilda lärare.
För att summera: studenternas sociala inkludering är viktig för deras lärande och studieresultat. I undervisningen anser vi att kopplingen mellan åtgärder för att främja social inkludering och ämnet bör vara tydlig. Exempelvis kan social inkludering främjas genom grupparbete, i kunskapsutbytet mellan studenterna. Samtidigt är social inkludering inte bara en fråga om pedagogik.
För att främja social inkludering krävs andra åtgärder – åtgärder som enskilda lärare sällan har mandat över. Att skapa en fysisk miljö och ett socialt sammanhang som möjliggör social inkludering kräver flera koordinerade åtgärder, där studenter, lärare, ledning, fackförbund och andra berörda bör involveras. Om social inkludering ska tas på allvar och få samma prioritet som ämneskunskapen i undervisningen, är frågan om inte social inkludering, eller motsvarande, också bör finnas med i kursplaner och i programbeskrivningar?
Nikos Macheridis, universitetslektor
Alexander Paulsson, universitetslektor
Företagsekonomiska institutionen
Lunds universitet